/ Allmänt / Sagt, hört, och sett / Vardagsprat /

Långfredag

Det är långfredag. En högtid jag själv uppskattar oerhört mycket, därför att den på många sätt känns så sann och äkta. Det är en avskalad högtid, som inte blundar för de svårare sidorna i livet. Sidor som handlar om brustna förhoppningar, svek, mörker och längtan. Där finns sårbarhet och skevhet, men också ett starkt hopp om att det finns en väg igenom det som är svårt. En väg vi inte behöver vandra ensamma.
 
Ibland behöver vi få hjälp att sätta ord på det som är trasigt. Men ibland behöver vi också hjälp för att kunna ta oss bortom orden. Där kan symbolhandlingar, som att få lägga ifrån sig en sten för den börda jag bär, eller en skärva som visar på trasighet, vara en hjälp. Som stenarna och skärvorna här, vid korsets fot. Musik kan bära, men också tystnad. Att få möta detta tillsammans med andra är skönt. Vetskapen om att vi inte är så ensamma som vi kan tro med våra tankar och livserfarenheter kan i sig vara en befrielse. Att finnas i en gemenskap med andra troende innebär en möjlighet att bära och bli buren, när tvivel och oro drabbar, när livet känns tungt. Men också att få glädjas med den som är glad och dela det goda i livet med varandra.
 
För mig betyder det mycket att ha en tro som bär, när orden och alla mänskliga försök att ställa till rätta tar slut. Det finns en gräns för allt. Men också någon som spränger den gränsen och visar på hopp i det svåraste och ett ljus som lyser i mörkret.
 
Jag läste en dikt igår av Ylva Eggehorn som jag gärna vilja dela med mig av:
 
Stå stilla i smärtan,
rotad i det som är ljust i dig.
Låt svärdet gå genom dig.
kanske är det inte alls ett svärd.
Kanske är det en stämgaffel.
Du blir en ton.
du blir den musik
du alltid längtat efter
att få höra.
Du visste inte att du var en sång.

/Elisabet :)
Blogg / Långfredag / Morochdotters / Ylva Eggehorn / mörker
#1 / / Anita:

Fina bilder!

Svar: Tack!
Morochdotters