Tid att knyta ihop trådarna
Ett linne, stickat i lingarn är klart och jag känner mig nöjd med passform och den lilla flätan framtill. Eftersom jag mest stickar på fri hand, så kan det ibland ta en stund att bekanta sig med ett nytt garn. Veta hur mycket det tänjer sig och vilken masktäthet som passar bäst.
Återigen har jag använt rundsticka till större delen av arbetet. Det blir så mycket färre trådar att fästa och framförallt - inga sömmar att sy ihop! Linnet har några små skavanker, som jag skulle göra lite annorlunda om jag stickar ytterligare ett exemplar. Men på något sätt känns det rätt att de finns där. De berättar något om livet.
Att avsluta linnet nu i helgen blir också en symbol för den livsfas jag nu befinner mig i, där det handlar om att knyta ihop, avsluta en period och gå vidare. Sedan mitten av december har jag varit heltidssjukskriven, men nu i maj ska jag börja arbeta igen, om än i liten skala till en början. Det har varit en tid för att bara vara, men också en tid för reflektion. Tänk vad skönt det är att få tänka en tanke färdigt! Jag har också fått möjlighet att skapa, att göra saker med mina händer. Det i sig är en terapi. Det finns en djup tillfredsställelse i att få göra något färdigt och se ett konkret resultat!
Det har varit en resa som jag faktiskt är tacksam över och jag gläds över att ha vänner som på olika sätt varit närvarande, som har mött upp, delat en lunch, gett utrymme för samtal, gemensam kreativtet och återigen - utrymme att bara vara. Nu är det dags för nästa fas, att vända sig utåt igen och inte bara vara, utan också att dela med sig och ge. Om än i lagom doser...
/Elisabet :)