/ Allmänt / Vardagsprat /

Hejdå sjukskrivning!

Ett år har gått och det är tid att säga Hejdå! till sjukskrivningen. Ett märkligt år på många sätt. På luciadagen sjukskrevs jag på heltid för Utmattningssyndrom. Efter en första period som handlade mycket om att sova, vila och promenera, helst i så tysta miljöer som möjligt, så började det så småningom vända uppåt. Men uppförsbacken kändes bra lång i början. Jag minns att min läkare ganska tidigt sa: "Den dag då du accepterar att du behöver vara sjukskriven så börjar ditt tillfrisknande." Faktum är att just de orden blev något att hålla fast vid och också en hjälp i att just acceptera.
 
Större delen av hösten har jag arbetat 75%, men med delvis andra arbetsuppgifter än vanligt. Det har gått bra och när folk frågar hur det känns är det lätt att svara: "Helt annorlunda än för ett år sedan! Betydligt piggare och gladare." Samtidigt vet jag och känner, att det är en bra bit kvar fortfarande. Jag blir så mycket fortare trött än förr. Påverkas mer av saker jag möter. Något jag också säger. Det känns viktigt. Att vara tydlig mot omgivningen. Att inte sätta på en mask bara för att...
 
Jag tror att jag faktiskt har lärt mig en hel del på den här resan. Många gånger har jag också konstaterat att vi är många som drabbas. För många blir det en ännu tyngre resa än för mig, kanske för att deras omgivning inte hjälpt dem att bromsa i tid. Själv har jag haft glädje av andras erfarenheter. De som gjort resan före mig. De som kunnat berätta att det faktiskt vänder - även om det inte alltid känns så. De som kan bekräfta att det jag känner och tänker är "helt normalt". 
 
Snart är det jul. Härhemma fortsätter vi att packa lådor. Också flytten blir en del i att börja om på nytt. Förhoppningsvis på ett litet annat sätt, med lite större självkännedom. För resan har också, på sitt sätt faktiskt varit en gåva. När jag började orka mer, började kunna läsa igen och ta in saker, om än i lugnt tempo - så tänkte jag många gånger att det här borde alla få göra någon gång mitt i livet. Ta en paus för att hinna ikapp sig själv. För att hinna reflektera över sitt eget liv. Hinna att återupptäcka saker jag tycker om att göra, men liksom tappat på vägen. Tid att skapa och låta den kreativiteten få utrymme. Tid att fylla på förråden av upplevelser och kraft. Befinna sig i total närvaro i nuet och bara vara...
 
Allt det där vill jag bära med mig. Och jag ska försöka påminna mig själv om de saker jag upptäckt att jag behöver så väl för att må bra. Egentligen enkla saker, men faktiskt livsviktiga...
 
/Elisabet :)
Blogg / mor och dotter blogg / utmattningssyndrom
#1 / / Anonym:

Och inte visste jag det. Men nu vet jag, vad du har gjort för en resa det senaste året. Ja, det är många som drabbas eller man kanske ska säga "får uppleva detta". När man kan summrera det till ngt positivt i slutändan som du nu gör, låter det för mig som om du iallafall är så gott som återställd men med ännu mera visdom. Och det är ju skönt att bli vis !
Jag kan känna igen mig i kreativiteten som måste få utrymme. Det konstaterade jag själv i Helgen då jag skapade något igen för första gången på 4 månader. Jag kände att det hade jag verkligen saknat och lovade mig själv att aldrig göra om det misstaget igen. Tid att skapa är nog livsviktigt för sådana som vi....
Din kusin i Tyskland, du vet nog vem ;-) Kram Kram

Svar: Ja det är bokstavligen livsviktigt! Det gäller bara att komma ihåg det och faktiskt prioritera det. Jag tror att alla människor har flera olika sidor inom sig och som alltid är det viktigt med balans! Stor kram! Det var alltför länge sedan vi sågs! Tänkte på dig när jag stoppade ner min brudklänning i en flyttlåda häromdagen ;)
/Elisabet :)
Morochdotters