morochdotters.se

Foto: Issa

 

Just nu lever jag ett liv som jag inte alls är van vid. Sedan i mitten av december är jag sjukskriven på heltid för stressyndrom. Ordinationen är vila och att göra saker som jag själv mår bra av. Till min hjälp har jag både sjukgymnast och samtalsstöd, vilket jag är glad för. Jag har haft stöd från min omgivning att söka hjälp i tid, vilket gör att jag inte behövt gå ned mig så totalt som en del andra. Jag har mött många som beskriver att de knappt kan ta sig ur sängen. I det läget befinner jag mig inte, men ändå är det inte alls som vanligt. Jag är så mycket tröttare, så mycket skörare och mitt minne - eller brist på minne - skrämmer mig ibland.

 

Under den här perioden har jag också mött många som redan varit där och som kan berätta ur egen erfarenhet att det faktiskt vänder, att det blir bättre igen även om det aldrig kan bli detsamma. Stresströskeln är för alltid nednött. Det går inte längre att hålla lika många bollar i luften som förut. Något som egentligen är sunt!

 

Men just nu lever jag som i en bubbla och lite vid sidan om. Tar del av en del nyheter och information, men långt ifrån allt. Jag tillåter mig själv, eller snarare övar mig i, att vara mer selektiv. Men det är konstigt. Jag som är van att ständigt möta människor, att ständigt producera texter, att ständigt hämta inspriration för att förmedla vidare.

 

Nu gör jag det - för min egen skull. Söker inspirationen och kreativiteten. Söker upp platser som jag mår bra av. Träffar vänner, ibland - men inte alltid. Tillåter mig att bara sitta en eftermiddag i soffan - som i går... Det är inte likt mig. Samtidigt undrar jag hur det blir sedan? Eftersom jag inser att det aldrig kan bli som förut! Ändå känner jag en tillit till att det kommer att ordna sig. Jag bär på en stark tro att denna paus, som jag nu fått, faktiskt i efterhand visar sig vara just det jag behövde av flera skäl. Tid att mitt i livet hitta tillbaka till mig själv och se vad som är viktigast att prioritera, påminna mig själv om vem jag är och vad jag står för. Jag hoppas i alla fall att jag ska lära mig att ännu mer vara närvarande i det jag gör och är.

 

Och jag undrar hur andra gjort - för att inte rusa iväg på nytt, utan behålla ett lugnt tempo som mögliggör närvaro? När samhället i övrigt gör allt för att få oss att springa fortare? Hur gör du?

/Elisabet :)