/
Allmänt /
Sagt, hört, och sett /
En bok om döendet som handlar om livet
Jag har några böcker jag gärna återkommer till. Detta är en sådan bok. Den handlar om mötet mellan Mitch Albom och hans favoritprofessor Morrie Schwartz. En professor, som under hans studietid blev mycket mer än en lärare. Han blev också Mitch mentor och vän. Han lärde Mitch mycket om vad som är viktigt i livet. Ändå kommer livet emellan. När Mitch lämnar studiemiljön, lämnar han också sin mentor bakom sig tills han en dag, av en händelse, ser honom intervjuas på TV. Då har Morrie drabbats av ALS, en svår nervsjukdom och hans kropp är på väg att brytas ned. Mitch återknyter kontakten och det kommer att bli en viktig resa de gör tillsammans, tisdagarna med Morrie.
Ett par citat ur boken:
Det är så många människor som lever ett meningslöst liv.
De verkar halvsovande även när de är upptagna med att göra
sådant som de tycker är viktigt. Det beror på att de jagar efter fel saker.
För att få mening i sitt liv måste man ägna sig åt att älska sin nästa,
man måste ägna sig åt människorna i sin omgivning och åt att
skapa sådant som ger en något att leva för.
Så länge vi kan minnas varann och minnas den kärlek vi kände,
kan vi dö utan att egentligen försvinna.
All kärlek vi har skapat finns kvar. Alla minnen finns kvar.
Vi lever vidare - i hjärtat på var och en som vi har berört
och format medan vi levde här.
Detta är en bok jag rekommenderar att läsa långsamt och att återkomma till många gånger. Det är en bok som på sitt sätt talar om döendet, men framförallt om livet. Bara en sådan sak, som när Mitch beskriver hur Morrie ordnar en "levande begravning", där han inbjuder sina vänner till en fest när han forfarande lever, men inte har lång tid kvar. Tillsammans gör de stunden till ett tillfälle att tillsammans minnas och berätta sådant som de delat under livet. Hålla de där fina talen som annars hålls då personen redan är död.
Det är en bok fylld av glädje och tacksamhet inför livet!
Och när jag skrivit detta har morgonens regn avtagit. Himlen spricker upp och visar sig ljuvligt blå, mellan vita moln... Livet är en gåva att förvalta.
/Elisabet :)