/ Allmänt / Vardagsprat /

Skenäktenskap

 Det var på vintern, för sjutton år sedan, som jag och min man blev kallade till samtal hos polisen. Vi hade flyttat till Sverige i början på året. Nu ville det svenska samhället försäkra sig om att det inte var fråga om något skenäktenskap. Min man hade ju ansökt om permanent uppehållstillstånd. Att vi redan levt som gifta i 2,5 år, vigda enligt svensk lag, men boendes i Frankrike tills nu - tycktes inte spela någon roll. Inte heller att vi hade en son tillsammans, som snart skulle fylla ett år.
 
Jag minns inte längre vilka frågor de ställde. Bara den märkliga känslan av att sitta i ett förhörsrum där polisen skulle bedöma om vårt liv tillsammans verkligen existerade. Om vår kärlek var "på riktigt".
 
Det tog sin tid, innan alla fomaliteter var klara. Innan min man hade sina papper i ordning fick han inte påbörja den svenskutbildning som kommunen stod för. Eftersom han var ivrig att komma igång så betalade han en kurs på Folkuniversitetet. Utöver kursen, så var TV och dagstidningen hans väg in i svenska språket, den där första vintern och våren då han var hemma med vårt barn och jag jobbade för fullt. Den där första tiden då han levde som i en icke-existerande tillvaro - innan personnumret var klart. Detta nummer som betyder allt i vårt samhälle. Jag fick till och med bostadsbidrag den där våren, som ensamstående. När min man sedan existerade drogs bidraget in. Frågan om vi skulle få några föräldradagar betalade från försäkringskassan för vår son och i så fall hur många dröjde så länge att reda ut att vi inte möjlighet att nyttja särskilt många av dem när det väl var klart. Första gången mannen min skulle vara hemma med sjukt barn fick han svaret att han inte var registrerad som pappa... då hade det redan gått fyra år här i landet. (Vi har alltid haft ovanligt friska barn...)
 
Jag tänker på det där ibland, när jag möter människor som söker sin väg in i vårt svenska samhälle. Jag tänker på alla papper vi fyllde i, alla telefonsamtal och andra samtal som följde. Jag tänker på att jag behärskade det  svenska språket väl och inte har eller hade svårt att formulera mig i vare sig tal eller skrift. Jag tänker att det inte kan vara lätt, för den som inte vet vart man ska gå och som inte kan språket fullt ut...
 
Till polismyndigheten och svenska staten kan jag hälsa att vi till sommaren firar 20 år som gifta! Och att min man arbetar med att ge barn som växer upp i Stockholm en bra grund att stå på, ett bra språk och en trygg miljö att växa i.
 
/Elisabet :)
Foto: Issa
Blogg / Morochdotters / personnummer / polisförhör / skenäktenskap