morochdotters.se

I morse köade jag för att komma in i St Görans kyrka, där två körklasser från Adolf Fredriks musikklasser inbjöd till luciakonsert. Allt inleddes av en ensam röst, som välkomnade Lucia, den goda. Inget ovanligt i sig, men starkt eftersom eleven är en av de asylsökande som finns på skolan. Efter en termin i svensk skola inleder eleven en konsert i en fullsatt kyrka, iklädd luciadräkt , talandes en helt korrekt svenska. Innan konserten började talade musikläraren om "kontraster", eftersom eleverna efter konserten gjorde en insamling till UNICEF:s arbete bland barn på flykt. Ett ord som känns helt rätt just i dag, i den tid vi lever i. Kontraster.

 

När de äldre tenorerna och basarna sjöng den stämningsfyllda "Veni, veni Emmanuel" började ett yngre barn att gråta. Mamman hade svårt att lugna barnet. Den frustrerade gråten blandades med de vackra klangerna och det skavde. För mig gjorde det att sångens budskap förstärktes. Texten kom ännu närmre. "Kom, kom Emmanuel". Emmanuel, som betyder "Gud med oss". Det lilla barnet föds och Gud blir människa. Det lilla barnet, Guds barn, föds in i vår värld, i dag och alla dagar. En värld med konflikter och krig. En värld med barn på flykt. Men också med barn som kanske, om vi tillåter det, kan få en ny chans och ett nytt liv här oss oss. I vårt land, i vår stad, i våra barns skola. Världens barn är våra barn.

 

Lucia kommer med hopp, med ljus och med värme. Och Jesus röst ekar inom mig: "Vad ni gör mot en av dessa mina minsta - det har ni också gjort mot mig."

 

/Elisabet :)