/
Allmänt /
Vardagsprat /
Att förlåta det som inte går att förlåta
Att förlåta är inte samma sak som att glömma.
Men förlåtelsen ändrar med tiden vårt sätt att minnas.
Detta med förlåtelse är verkligen inte enkelt. Ändå kräver vi ofta av både barn och av andra vuxna att de ska förlåta, stryka ett streck över allt och gå vidare. Det är lätt att säga, men betydligt svårare att göra, när något sårat oss på djupet. Att förlåta är en process som tar tid och som måste få ta tid. En process som är allt för viktig för att sjabblas bort. Ibland är jag rädd att vårt sätt att använda ordet förlåt, gör att det mister en del av sin kraft och betydelse.
En person, eller en händelse, som på något sätt har gjort oss illa kommer naturligtvis alltid att finnas kvar i vårt liv som en erfarenhet. Men med hjälp av förlåtelsen kan minnet få landa i oss och sluta att skava. Somligt vi möter går lätt att förlåta, bara vi får tiden. Men det finns människor som får vara med om det som är oförlåtligt. Hur hanterar en det?
Själv har jag många gånger, i samtal med människor, använt bilden av när Jesus hänger på korset. När han hänger där utsatt för all smärta det innebär, allas blickar fyllda av besvikelse och sorg eller skadeglädje och hån, så säger han: Fader förlåt dem, ty de vet inte vad de gör. (Lukas 23:36) Jag tänker att i den stunden kunde inte ens Jesus förlåta. Därför ber han Gud att göra det. Att lämna förlåtandet till Gud kan vara ett sätt att kunna gå vidare genom livet. Ett första steg.
/Elisabet :)