En glimt av hopp
Två klockor ligger krossade på tegelgolvet i den gamla kyrkan St Mary. Ett resultat efter bombningarna av Lübeck Palmsöndagen 1942. När vi besökte kyrkan i somras blev det en stark upplevelse för mig. Hela bakre delen av kyrkan berättade genom stora bilder om bombningarna av staden och hur kyrkan mer eller mindre totalförstördes. Men också om hur hantverkare inte bara lyckades reparera kyrkan, utan också kunde ta fram orginalmålningar, som målats över under barocktiden.
Det jag kände när jag gick därinne var hopp. På min näthinna fanns alla bilder vi fått möta de senaste åren av städer som bokstavligen lagts i ruiner och numera inte är mycket mer än grushögar. Hur många gånger har jag inte suttit i min soffa och gråtit inombords när jag ser bilderna som kablas ut över världen. Ändå har jag ju aldrig varit där! Jag har aldrig upplevt hur min stad bombats sönder eller att min familj tvingats fly. Jag har bara sett det på bilder och hört det via andra människors berättelser. Men det räcker. Det räcker för att väcka sorg. Det räcker för att jag ska känna vrede. Det räcker för att jag ska ställa mig frågan hur det någonsin ska kunna gå att bygga upp allt igen. Bygga upp städerna och länderna. Men också bygga upp alla de relationer som krossats. Bygga ny vänskap mellan alla människor som ställts på olika sidor i ett totalt meningslöst krig.
Intill klockorna sitter ett enkelt kors av spikar på väggen. På golvet brinner ett ensamt ljus. Korset är en hälsning från "The community of the Cross of Nails". En organisation som arbetar med försoning. Försoning mellan människor och försoning mellan folk och länder. Jag har aldrig hört talas om organisationen förut. Men allt arbete för fred och försoning är viktigt och jag tilltalas av symbolien av att korset som sitter i kyrkan i Tyska Lübeck, har getts som en gåva av människor i Storbritannien. Ett land som var med i bombanfallet.
Hela platsen andas hopp och framtidstro. Också det som ser hopplöst förlorat ut går att bygga upp. Också människor som varit fiender kan hitta varandra på nytt. Det är inte enkelt. Det kräver mycket arbete på många olika sätt. Men det går.
Och jag tänker på alla konflikter som pågår just nu. Jag tänker på den militära upprustning som pågår i vårt land och på andra håll i världen. Jag tänker på alla människor som är på flykt. I vårt land och i andra länder. Det finns möjliga vägar att gå för att bygga en framtid och ett hopp. Men vi måste vara villiga att gå den. Vi som har resurser och möjilgheter måste också vara med och bidra. Även om det inte är vi som har släppt bomberna. Vi har om möjligt ett ännu större uppdrag att vara ljus i mörkret.
/Elisabet :)