morochdotters.se

Att på olika sätt arbeta med människor är speciellt på många sätt. Det är ett stort förtroende att få följa en människa en bit på väg i livet. Det är stort att få se när någon hittar sin väg, hittar sig själv och ger sig av på sin egen resa. Många människor passerar och jag får se en del av deras liv, en avgränsad period och ofta vet jag inte vad som händer sedan.

 

Men ibland händer det att någon hör av sig av en eller annan anledning. Kanske möts vi i ett helt nytt sammanhang. Kanske möts vi på nytt i helt nya roller. Varje gång det händer blir jag lika glad. Ofta blir jag förvånad. Förvånad av vad den andre berättar om det vi har gemensamt. Vad hen minns. Hur mycket hen faktiskt minns. Vilka avtryck hen bär med sig.

 

Och jag tänker hur viktigt det är att vi är varsamma med varandra, eftersom allt sätter spår. Det glada och positiva, likväl som det jobbiga och negativa. Det gäller i alla relationer. Både till våra nära, i arbetet och bland vänner. Men också i de mer flyktiga situationer vi kan befinna oss i, på nätet eller i tunnelbanan på väg i vardagen. En blick. Ett ord. En knapptryckning. Allt betyder något. Och den som får ta emot det jag kommunicerar påverkas. Då är det klokt att tänka efter före. För nog är det väl ändå fint att få lämna vackra spår efter sig?

 

Idag fick jag en hälsning via messenger. En ung människa jag inte sett på ett tag, som frågade efter en av de berättelser jag berättat, för flera år sedan, när hen var ett barn. Jag blev berörd. En berättelse som stannat kvar. Berättelser har sin egen kraft. De lever sitt eget liv. I alla fall de som tål att återberättas, gång på gång.

 

Obs - personerna på bilden har egentligen inget med texten att göra.

/Elisabet :)