Havet
Havet upphör aldrig att fascinera mig. Den otroliga kraften i vågorna, då de slår mot stranden och som formar naturen. Ljudet när vattnet silas genom stenarna eller sanden. Och färgspelet som skapas då himlen speglar sig i vattenytan. Allt det där som skapar en kaskad av i tryck och som ändå på något sätt lugnar sinnet...
Igår besökte vi stranden här i Varengeville-Sur-Mer, både på eftermiddagen och på kvällen. När vi kom dit första gången stpd vattnet fortfarande lågt, men var på väg att stiga. Snabbt gick det. Bara någon timme senare fick vi flytta oss till andra sidan, där stranden låg högre.
På kvällen tog vi oss tillbaka till samma plats, för att se solnedgången. Vid halvtio brann klipporna. Så vackert! Släpljuset skapar helt andra kontraster i klippväggarna.
Skillanden mellan ebb och flod är enorm här. Havet låg nu långt, långt ut och hela vägen var det sand. Färgerna skiftade mest hela tiden. Och alla väntade vi på det där magiska ögonblicket när när solskivan sjunker ner i allt det blå.
Och jag kunde inte låta bli att tänka på Lisa Ekdahls låt "Bortom det blå".
Jag såg en man vada nere vid vattnet...
Jag frågade vart han skulle gå. Han svarade: jag går dit benen bär mig, det ska inte vara svårare än så.
Han talade om himlen och havet, han valde de slitnaste ord,
men orden fick liv när de kom ut hans mun.
Då förstod jag plötsligt att vi är många som talar om havet, men få har havet i sin blick...
Vi är många som talar om himlen, men få kan förstå en evighet...
Så sant, så svårt och samtidigt så enkelt. Att leva här och nu. Att läsa och tolka det vi ser och möter. Att låta livet lära oss att leva. Och att förmedla det till andra.
God natt moder jord!
/Elisabet :)