/
Allmänt /
Vardagsprat /
Rånad - men inte på tillit
Det har varit tyst här på bloggen några dagar. Helt enkelt för att det hänt lite för mycket för att det ska finnas tid - och ro, att skriva. En helg blandad med jobb, turistande med gäst men också - tyvärr - en hel del administrativt bök. I fredags blev jag rånad. Jag åt lunch med en god vän på restaurang och när vi skulle gå var min handväska borta. Tjugo minuter tidigare hade jag sökt efter något i den. Nu var den borta. Och jag hade haft den intill mig hela tiden. Den första känslan var chock. Där ligger ju hela min vardag. Allt samlat på samma ställe. Förstås. Plånbok med alla nödvändiga kort, jobb- och privattelefon, nycklar, passerkort och inte minst almanackan. Den lilla boken som innehåller alla möten, planeringar, diverse anteckningar på smålappar.
Chock. Ja, för det händer ju inte mig. Även om jag vet att det händer andra...
Att då få känna att det finns människor omkring som vill en väl är verkligen gott. Restaurangpersonal med ett proffsigt bemötande. Som lånar ut telefon och hjälper mig att söka rätt på kontaktuppgifter som behövs för att spärra alla kort, telefoner och annat. Min lunchande vän som tankar ett SL kort, så att jag inte blir strandsatt. Som lånar ut telefon så att jag kan avboka och/eller bekräfta möten under eftermiddag och kväll. Som följer med till polisen och som ser till att jag har vad jag behöver akut.
Och så vännen jag bokat teaterbesök med på kvällen som ser till att det blir en bra kväll trots allt, med något att äta och gott att dricka. Som ger mig annat att tänka på i ett gott samtal och en stark upplevelse i teatersalongen. Vi såg "Bortförd vid midnatt". En stark berättelse om advokaten Hans Litten, som kallar Adolf Hitler till vittnesbåset. När Hitler två år senare kommer till makten fängslas Litten utan rättegång. En teater som bygger på historien om advokat Litten som dog i koncentrationslägret Dachau 1938 och hans mamma, Irmgard Litten, som kämpade för hans frigivning. En teater som på många sätt känns skrämmande aktuell. Och som ger persektiv.
Ett dygn senare får min man ett telefonsamtal. En ung man har hittat min väska, på den krog på centralen där han jobbar. En bra bit från den plats där väskan blev stulen. Han har vänt på ett antal stenar för att få tag i mig. Ringt, mailat, sökt på Facebook, sökt efter vilka jag bor med, för att hitta någon annans telefonnummer... Och jag blir så glad! Visst är pengar, telefoner och en del annat borta. Men almanackan är kvar och nycklarna!
Kvar är också min tillit till människor. De allra flesta är precis som de jag har fått möta. Hjälpsamma och med ett fint, varmt bemötande. Det gör mig glad! Det är vad jag kommer att bära med mig, efter den här helgen. Tack till alla er som fanns och finns där för mig!
/Elisabet :)