/
Allmänt /
Vardagsprat /
En hink med känslor
Den sorg som inte får uttryck i tårar,
kommer andra organ att gråta.
Henry Maudsky, 1835-1918
Tänk att det är så svårt för många av oss att visa känslor. Det är okej att skratta, men inte för högt och ohämmat. Men att gråta, bli arg, skämmas, visa besvikelse, eller visa för mycket stolthet tycks inte vara okej. Hur många gånger har jag inte mött människor som ber om ursäkt för att de gråter, trots att de har all anledning att just gråta? Hur många gånger har jag inte själv svalt en känsla, för att inte "förstöra stämningen", eller såra någon?
Aristoteles lär ha sagt:
Konsten är att bli arg
på rätt person, i rätt utsträckning,
på rätt person, i rätt utsträckning,
vid rätt tidpunkt, av rätt anledning
och på rätt sätt.
Inte helt enkelt direkt. Vår oförmåga att visa känslor är många gånger ett handikapp. Om jag aldrig visar vad jag känner, känner jag då mina känslor? Vet jag var känslan finns i min kropp? Om vi inte känner igen våra känslor är det också svårt att skilja ut dem från varandra. Allt blir till en enda osorterad klump, som växer i magen, i huvudet, eller var den har parkerat sig.
För en del blir känslan något som beskrivs med ord. "Jag är arg." Istället för att faktiskt låta kroppen bli arg och låta ilskan ta plats för att sedan kunna avta. Känslan trycks ner, stoppas undan i ett hörn någonstans, för att förhoppningsvis glömmas bort. Jag brukar tala om det som en hink. En hink där vi samlar både det ena och det andra. Osorterat. När den där hinken blir full, då svämmar den över. Som de där gångerna när vi svalt saker under jobbdagen, kommer hem trötta och så räcker det med en enda liten sak för att allt ska svämma över. Den enda lilla kommentaren, eller skorna i en hög i hallen, leder till ett utbrott utan proportioner.
Tänk om vi kunde tillåta oss själva att känna mer och öva oss på att förstå vad vi känner! Tänk om vi kunde uppmuntra varandra att dela det vi bär på. Skratta tillsammans. Gråta högt tillsammans. Bli arga, så att det märks. För så fort vi delar något berikar det oss. Låt oss våga känna mer med hela kroppen! Både det som är gott och det som är tungt och frustrerande. För egentligen finns det inget annat alternativ.
/Elisabet :)