morochdotters.se

Så har dagen börjat. Ute skiner solen från en klarblå himmel, men människors klädsel vittnar om att det är kallt. Som vanligt har jag vaknat tidigt. Tidningen är färdigläst, frukosten avklarad och det finns lite tid för reflektion, innan dagen börjar på riktigt. Mina tankar går till de människor jag mötte igår och dem jag ska möta idag. Gamla och nya bekantskaper. Någon har jag inte träffat på flera år. Andra har jag lärt känna helt nyligen. Jag tänker än en gång på den metafor för livet som jag ofta återkommer till, att livet är som en resa. En resa där vi slår följe med varandra kortare, eller längre sträckor. 

 

Det betyder mycket att ha sällskap på vägen. Det är skönt ha människor omkring sig, som också vet något om ens historia. Allt behöver inte förklaras. Det finns där redan, som en grund att bygga vidare på. Vi turas om att dela med oss och mötas kring det som är våra respektive liv. Det spelar inte så stor roll att det går lång tid mellan gångerna som det är möjligt att ses.

 

Ibland behöver vi också andra former av resesällskap. Människor vi möter under en mer begränsad tid, under mer tydliga former. Människor vi inte vet så mycket om och som bara vet det vi berättar för dem just då. Jag tänker på mer professionella kontakter, som handledare, eller terapeuter. En helt annnan typ av relation, som inte är ömsesidig, eftersom det i mötet finns ett tydligt fokus på den ene. Ändå kan också sådana möten berika båda parter. Vi lär oss mer om livet och därmed mer om oss själva. Lär oss mer om vad det innebär att vara människa. Var sak har sin tid och sin plats. 

 

/Elisabet :)