Nostalgitripp
I fredags åkte mannen och jag till Västerås för att promenera runt i staden och äta lunch, innan vi åkte ut till en gård intill för att köpa lokalproducerade matvaror. För min del blev det en nostalgitripp. För mannen var det första gången han egentligen besökte staden. Passerat den har vi gjort många gånger, på väg nedåt landet.
Vi körde in i staden, mer eller mindre på måfå, för att hitta en parkeringsplats - och hittar en sådan intill huset där jag hyrde ett rum under min gymnasietid. Lite märkligt ändå. Jag kände igen husen. Men en hel del har förändrats. Precis som på många andra platser krävs numera en kod för att ta sig in på innergården. Stora järngrindar satt i valven, där det förut var helt öppet. Jag fick nöja mig med att kika in. Här bodde jag större delen av min gymnasietid, första platsen efter att jag flyttat hemifrån... Inneboende i de gamla arbetarkvarteren.
Större delen ägnade vi åt de gamla, fina kvarteren nere vid ån. Här hade det byggts en del nytt och gamla kåkar renoveras. Tänk att få bo där... någonstans utmed Svartån.
På torget står statyn med namnet Aseaströmmen, av BG Broström (1989). Ett minnesmärke över alla arbetare som varje dag tog sig till jobbet på ASEA (senare ABB), med lunchlådan fastspänd på cykelns pakethållare.
I kvarteren runt Domkyrkan ligger det betydligt modernare biblioteket (byggt 1956 och ritat av Sven Ahlbom) granne med den botaniska trädgården och Rudbeckianska gymnasiet.
Den botaniska trädgården anlades redan på 1700-talet och är Sveriges äldsta gymnasieträdgård. Det sägs att den från början användes för att odla kål. Men trädgården förstördes av en brand 1714 och i mitten av 1800-talet började Carlbaum - en av Carl von Linnés lärjungar - att anlägga en botanisk trädgård på platsen.
Hösten har gjort sitt och det mesta är visset. Men några rosor blommar än och träden som ramar in trädgården är vackert färgade.
Rudbeckianska skolan. Här hade vi de treoretiska ämnena. Känns lite märkligt att gå där på skolgården igen. Det är närmare trettio år sedan sist, insåg jag, när jag började räkna.
Här har det funnits en skola sedan 1200-talet. Tanken hissnar. Gymnasiet startades 1623 av biskop Johannes Rudbeckius och är Sveriges äldsta gymnasieskola. Eleverna, kallades för djäknar och undervisades i teologi, fysik, matematik, rekiska, latin, logik, politik och hebreiska, med målet att bli präster. På området finns fortfarande den byggnad kvar som fungerade som proban eller prubban. Där fick både djäknar, lärare och präster avtjäna sina straff om de inte följt reglerna. Det användes fram till 1801. Det är det enda skolfängelset i Sverige som är bevarat.
Hela kvarteret runt skolan består av gamla hus från 1500-talet och framåt. Så fint. På många av husen finns det plattor som berättar husens historia med namn på människor som levt här och deras yrkestitlar. Jag kan inte låta bli att berörd av hur människor knyts samman. Av att generationer har levt på samma plats, trampat samma kullerstenar och samma trappor i skolhuset. Här har jag trampat under min gymnsietid och efter mig har andra fortsatt... Hur kan någon komma och säga något annat än att vi människor hör ihop?!
/Elisabet