morochdotters.se

 

Jag tänker på alla gånger jag har pratat med människor som vill se en förändring. En förändring i ett större eller mindre sammanhang som de finns i. Det kan vara en arbetsplats, en förening, en familj, en personlig relation eller något annat. Många gånger finns en klok analys av situationen, tankar om möjligheter. Men ofta, väldigt ofta, finns det en förväntan om att någon annan som ska se till att förändringen sker. Ändå vet vi nog egentligen alla, att all förändring börjar inifrån. Om jag förändrar mitt sätt att agera, så påverkar det dem som finns omkring mig. Om vi är en grupp, som tillsammans arbetar för ett gemensamt mål, så öppnas helt plötsligt helt andra möjligheter. Jag minns en sång jag sjöng som barn, som handlade om just detta. Vem som skrivit den minns jag inte. Men en strof dröjer kvar: En ensams händer kan ej bygga en fredens värld. Två mänskors händer kan ej bygga en fredens värld. Men av två och två blir hundra och miljoner. Då kommer denna dag. Då kommer denna dag.

 

Men vi vet också att förändring kostar på. Även om vi vet att vi arbetar mot något som vi tror på, så kan det kännas enklare att fortsätta i invanda hjulspår. Fortsätta att göra som vi alltid har gjort. För vi vet ju inte riktigt vad det är vi strävar mot. Vi vet inte riktigt hur det kommer att bli i praktiken. Att gå mot något nytt kräver ett visst mod och en hel del engagemang. Men om det vi har och det vi strävar mot, är värt att kämpa för så finns det egentligen inget val. Det är som Sören Kierkegaard skrev:

 

 Att våga är att förlora fotfästet en liten stund.

/Elisabet :)