/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Ur duvan föddes en örn

 Du var en fågel som flög från gren till gren, sökande något annat, något nytt.
För orolig för att stanna upp. Kanske var det ett sökande efter bekräftelse.
Beräftelse på att du dög, bekräftelse på kärlek, bekräftelse på att du levde på riktigt.
 
Du trodde att du hade superkrafter, men du hade inga superkrafter,
för du var en duva, en skör fredsduva. 
 
Ur duvan föddes en örn, stark stolt och beskyddande. Den lyfter sina vingar och bär dig
över landet, världen, haven, en del stormiga, andra lugna. Vingarna ska bära dig ända in i evigheten.
 
Du vet vad du har, och du känner dig älskad. Du börjar hitta dig själv...
för du behöver inte gömma dig längre... Du som är döende lär mig att leva.
För du tar vara på tiden och lever livet fyllt med kärlek varje sekund.
 
Du lär oss hur skört livet är. Du lär oss att stanna upp ett tag och prata,
lyssna och se varandra. Du lär oss att älska, att använda humorn.
Du lär oss om saknad, sorg, rädsla och död. Du lär oss att leva och varför vi lever.
 
Jag tycker så mycket om texten ovan. Den är stark och den talar om livet och hur vi kan leva det, om vi vågar. Texten finns i boken "Ro utan åror", skriven av journalisten Ulla-Carin Lindquist. Hon drabbades av den tuffa sjukdomen ALS och fick en kort och intensiv sjukdomstid innan hon avled. Hon skrev boken då och den handlar verkligen om livet, men också om att leva i dödens väntrum. Orden jag citerar ovan är utplockade delar av ett brev som yngsta dottern Carin skrev till sin mamma, efter ett av deras samtal. 
 
Jag skulle vilja leva så. Totalt närvarande i nuet. Jag vill flyga på örnens starka vindar. Veta mig älskad. Ha tid att stanna upp för att hjälpa människor att se varandra, lyssna till varandra och prata med varandra. Jag vill leva så och har i många stycken förmånen att kunna göra det. Något som jag är tacksam för. Men att leva så totalt närvarande i nuet är omöjligt att göra hela tiden. Det tar energi, samtidigt som det ger en annan form av energi. Vissa stunder måste jag därför dra mig undan. Bara vara. Ensam. 
 
Bilderna är tagna när jag för ett par år sedan var på en veckas tyst retreat på Styrsö. En fantastisk möjlighet att få vara ensam i en gemenskap. Under dagarna där valde jag att inte alls vara ute på nätet, men jag skrev några blogginlägg om upplevelsen när jag kom hem. 
Fem dagar i tystnad
Högt upp på berget
Tro, hopp och kärlek
 
/Elisabet :)
Blogg / Mor och dotter blogg / Ro utan åror / Ulla-Carin Lindquist / citat / leva nära / närvaro / tankar om livet