morochdotters.se

Jag älskar ord. Tycker om att uttrycka mig och fascineras av ordens betydelse, rytmen, känslan de väcker. Samtidigt märker jag gång på gång hur begränsade vi blir av orden. Hur svårt det är att göra sig förstådd, också då vi talar samma modersmål. När vi möter andras berättelser och texter läser vi in inte bara ordens egentliga betydelse, utan också våra tidigare erfarenheter och tolkningar av liknande berättelser och upplevelser. Vi associerar, fyller i och fyller på.

 

Jag tänker ibland på det när jag skriver. Hur mina texter uppfattas och vad du som läsare ser och upplever i dem. I stunden författaren lämnar ifrån sig sin text lever den sitt eget liv. Tolkas och omtolkas... Jag tänker på det när jag läser andras texter, blir inspirerad eller utmanad. Ibland kanske av saker de själva inte sett i sin text. Jag märker det ibland när andra kommenterar det jag skrivit. De kan läsa in sådant jag själv aldrig haft för avsikt att skriva. Andra gånger kan de se ett ännu större djup än jag vågat hoppas. Det som jag såg som transportsträckor, blev för någon annan en hälsning, något som berörde.

 

De som arbetar med att översätta andras texter har ett oerhört stort ansvar. Vilken fingertoppskänsla det kräver att hitta, inte bara rätt betydelse och andemening, utan också rätt tonfall! Allt för att göra texten och orden rättvisa. Men bra texter håller för mycket. Också nya tolkningar. Orden får sitt eget liv. Lever vidare. Ibland i generationer och genom årtusenden. Det visar oss hur mycket vi har gemensamt som människor - oavsett i vilken kultur, eller i vilken tid vi lever i. Vi brottas med liknande frågor. Frågor kring liv och död, kärlek och konflikt, lek och allvar...

 

Ord. De kan både såra och trösta, hela och söndra. Ord... är bara ord, och samtidigt så mycket mer.

 

/Elisabet :)