morochdotters.se

 Tänk vilken skillnad ändå

 

Jag tänker på alla som nu är på väg tillbaka, eller på väg till något nytt. Höststarten närmar sig i skolor runt om i vårt land. Andra av oss ska ta upp jobbet efter en semester. Många av oss går med glädje till det som väntar. Men andra bävar. Kanske för att där finns sår som ännu inte läkt. Kanske för att där finns minnen som aldrig försvinner. Erfarenheten av känslan att ha misslyckats, att inte ha nått upp till förväntningarna, eller efter att ha blivit utsatt fysiskt eller psykiskt.

 

Vi är alla en del av de sammanhang som vi finns i. Alla ansvariga för hur vi bemöter varandra. Våra blickar, ord och ageranden kan få människor att blomma, eller att vissna. Fyllas av hopp eller känna hopplöshet. Mycket börjar med att vi öppnar våra ögon och ser det som sker. Att vi öppnar våra öron för att lyssna. Och att vi har modet att säga ifrån, när det behövs. 

 

/Elisabet :)