morochdotters.se

I mötet med andras livsberättelser slås jag ofta av hur mycket som handlar om att acceptera och försonas med livet som det har blivit. Acceptera och i viss mån förstå. Se mönster och sammanhang. Allt för att kunna gå vidare, fatta nya beslut och förhoppningsvis kunna undvika att skicka med nästa generation det jag själv inte vill bära på. Plocka upp det vackra, lyfta fram det som är livsbejakande och låta det få fylla livet. 

 

Jag slås av hur vi människor kan vara så mycket starkare än vi själva tror, men också så mycket svagare än vi vill visa. Ibland gråter jag inombords över vad somliga av oss tvingas stå ut med. Andra gånger ler jag varmt när människor hittar sig själva. Hittar trygghet och växer som individer. Och jag ber att vi alla ska fyllas av kärlek. Kärlek till oss själva, kärlek till människor omkring oss - men också till dem som finns längre bort. För vare sig vi vill det eller inte, så hör vi människor ihop. Vi delar samma jord. Vi delar erfarenheten av att vara människa.

 

/Elisabet :)