/
Allmänt /
Vardagsprat /
Om det som inte går att berätta
När jag skriver här på bloggen är det ett otal trådar som möts och knyts ihop. För mig blir det ett sätt att bearbeta alla intryck från höger och vänster, som silas genom min egen kropp och mitt eget liv. Möten med tankar och livsberättelser, texter jag läser, saker jag känner och ser. Allt behöver få utlopp, på ett eller annat sätt.
Det är alltid en balansgång att skriva om det som är allmänmänskligt och igenkännbart och det som gränsar mot det privata. Jag vill också hitta en balans i att skriva om sådant jag tänker är viktigt i både det yttre och det inre livet, precis som de där små vardagliga sakerna, som kanske inte ser så viktigt ut vid första anblicken - men som är det som skapar våra liv.
Samtidigt går inte allt att berätta. Somligt ska inte vara offentligt och kommer aldrig att bli det. Jag skriver inte om det som är för privat eller sådant som delats i förtroende. Det är en självklarhet. Somligt vi är med om i våra liv, ska bara berättas och delas i en mindre krets av människor. Somligt vi är med om kan berättas i efterhand, när det vi har varit med om har fått landa i oss och bearbetats. Men det är bara den som äger berättelsen som då får berätta och först när tiden är mogen för det. Först när erfarenheten börjat landa kan vi öppna också till det sköra vi bär på, utan att såra oss själva.
/Elissabet :)