Det blå mellan himmel och hav
Den här sommaren har jag haft möjlighet att läsa en hel del böcker. Något jag längtat efter. En del mer lättsmälta än andra. En del ger fler avtryck i min minnes- och citatbok än andra. Somliga lämnar djupa spår och bilder som dröjer kvar. Detta är en sådan bok. "Det blå mellan himmel och hav", av Susan Abulhawa. Jag har tidigare läst även "Morgon i Jenin" av henne. Också den en riktigt bra bok.
Susan Abulhawa är själv född i Kuwait av palestinska föräldrar, på flykt från Israel. Idag bor hon i USA och är samhällsdebattör och människorättsaktivist.
"Det blå mellan himmel och hav" är en stark bok om kvinnor och kvinnlig vänskap. Det är samtidigt en släktkrönika och en bok som talar om vad det innebär att vara på flykt och att hitta hem, både på ett politiskt plan och ett djupt personligt och individuellt plan. Vi kan behöva fly och känna oss rotlösa av olika orsaker. I centrum av berättelsen finns en ung pojke, Khaled, som är svårt traumatiserad efter ett israeliskt granatanfall i Gaza. Han blir den som binder samman igår med idag och som även för människor tillsammans. Relationer skapas i hans närhet, trots att han själv inte kan kommunicera mer än med blinkningar.
Det är en bok fylld med kärlek, men också av människors onda handlingar. Där finns partier som jag läser med händerna för ögonen. Scenen som utspelas tränger rakt igenom orden och bilden blir nästan för svår att ta till sig. Bilden av vad krig gör med människor, men också vad människor kan utsätta någon annan för, när de sätter sina egna behov och njutningar framför någon annans välmående.
Det är en bok som beskriver vad traumatiska erfarenheter leder till, men också vilken läkande kraft som finns i kärlek och tillhörighet. Läs den!
/Elisabet :)