morochdotters.se

Vi befinner oss i Allhelgonatid. En tid då vi får hjälp att minnas dem vi saknar, men också påminns om att vi själva inte är odödliga. Jag tror att vi mår bra av att faktiskt tala om döden ibland, eftersom döden är en del av livet oavsett om vi vill det eller inte.

 

När någon vi älskar dör, så blir platsen tom. Astrid Lindgren uttrycker det så bra i boken om Ronja. När Skalle-Pär dör skriker Mattis, den store rövarhövdningen, ut sin sorg.  ”Han fattas mig! Han fattas mig så mycket att det känns som att knivar hugger i mitt bröst.” Sorgen känns ofta fysiskt i vår kropp och den gör det, eftersom den som dött betyder så mycket för oss. När Mattis står där i sin oförmåga att hålla ihop sig själv och det som sker kommer Lovis, den trygga och jordnära kvinnan frågar sin man: ”Vill du att jag ska ta dig i min famn?” ”Ja gör det!”, gråter Mattis ”och du också Ronja”. Så står de där alla tre tillsammans i en tät omfamning och delar smärtan. En kram som famnar både sorgen efter Skalle-Pär, men säkert också sorgen över den bristande kommunikationen som funnits mellan Ronja och hennes pappa – och glädjen över att de nu har hittat till varandra igen.

 

För så är det ofta med sorgen och mötet med döden - de väcker upp så mycket inom oss. Där finns minnet av andra saker, som varit svåra och som vi tryckt ner. Sådant som gjort ont, sådant vi inte sörjt färdigt och sådant vi saknar. Döden och sorgen för oss nära livet. 

 

Många människor uttrycker att de sällan känner livet och kärleken så starkt, som i dödens närhet. Så tänk om vi vågade låta döden vara mer närvarande i våra liv. Låta bli att gömma undan den och trycka bort den. Kanske skulle det hjälpa oss att bli mer levande när vi lever. Kanske skulle det hjälpa oss att låta också tacksamheten få större utrymme i våra liv. Det sägs att "Sorgens gåva är en vidgad blick.".

 

/Elisabet :)