/ Allmänt / Sagt, hört, och sett /

Jag gråter inombords

I måndags fanns 48 unga människor på Migrationsverkets förvar i Märsta, där de väntade på att utvisas till Afghanistan. Enligt SVT var det 25 personer som sattes på ett flygplan till Kabul under måndagskvällen. Ett tiotal av dem från förvaret i Märsta. De andra kom från andra förvar i mellansverige.
 
Migrationsverket motiverar utvisningarna till Afghanistan med att delar av landet är relativt säkert, bland annat huvudstaden Kabul. 
- Våldet och det humanitära läget i Kabul är fortsatt allvarligt, men inte så omfattande och så allvarligt att det motiverar att vi inför ett generellt stopp att verkställa personer dit, säger presstalesman Iréne Sokolow.
 
Tisdag kväll sker ett självmordsattentat under ett bröllopsfirande i Kabul. Idag rapporteras att minst 50 personer har dött och att 83 personer har skadats.
 
Kan någon förklara för mig varför vi fortsätter att avvisa dessa unga människor? Jag gråter inombords och förstår inte hur det har kunnat bli så här. Var finns tanken om alla människors lika värde? Hur kunde det bli så här???
 
För dem som väntar på besked är det som att hela livet stannar upp. I april 2016  skrev jag om när jag besökte en vän, just på förvaret i Märsta. Den vännen blev kvar i 176 dagar. När jag mötte min vän efter frisläppandet, med villkoret att visa upp sig för polisen två dagar i veckan, sa vännen: "Det är som att jag har fått livet tillbaka. En ny chans. Att sitta där var fruktansvärt. Men nu vet jag hur mycket det är värt. Det jag kämpar för. Att få bygga ett liv här. Och jag ska fortsätta kämpa för att det ska kunna bli så."
 
Hos dessa människor finns en oerhört stark drivkraft att vilja göra något med sitt liv. Utan den drivkraften skulle de överhuvudtaget inte kunnat komma hit. Nu bärs de av en längtan efter att få bidra tll vårt samhälle. Men den längtan kvävs i väntan. Kvävs i avvisningar.
 
/Elisabet :)
Afghanistan / Alla människors lika värde / Människovärde / asylpolitik / avvisningar