Jag tänker ofta i bilder. För att beskriva det som finns på vår insida och som handlar om vårt djupaste jag, använder jag ofta bilden av ett inre rum. Ett rum, som kan vara mer eller mindre bekant för oss. En del tycker att det är jobbigt att vistas där. Kanske för att det finns så många saker som gömts undan därinne för att det är för svårt att hantera. Kanske för att rummet känns så kalt och tomt. Kanske för att rummet blivit till ett svart hål, som slukar allt som kommer i dess närhet. Ett tomrum som skapats av brist, på den närhet och kärlek som alla människor behöver.
Eller också är rummet en välkomnande plats, där vi kan hitta ro och stillhet. En plats där vi kan fylla på med energi och inspiration. I Johannes evangelium beskriver Jesus det som en plats där en källa porlar som ger liv. (Kapitel 4, vers 13-15) ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten.” (Kapitel 7, vers 37-38)
Jag tror att vi är skapade av Gud och att Gud har en tanke för var och en av oss. Det inre rummet tänker jag som en plats där vi kan möta Gud och oss själva. En plats där samtal kan föras, som gör att jag lär känna mig själv bättre. Men jag tror också att vi många gånger istället lever på vår utsida. Kanske flyr vi det inre rummet. Eller proppar det så fullt med andra saker som vi tycker oss behöva att Gud förminskas och inte får utrymme. Det inre samtalet blir aldrig av, om vi inte vill, eller inte tar oss tid att lyssna.
Men rätt som det är händer något i livet som gör att allt ställs på sin spets. De existentiella frågorna tränger på. Vad är egentligen meningen med mitt liv? Vad lever jag för? Vad investerar jag i? Var har jag mitt hjärta? De där frågorna kommer ofta när livet bränner till. När någon blir sjuk, eller dör. När en ny människa föds. När jag förlorar jobbet, när en relation går i kras eller en ny epok startar.
Det är aldrig för sent att söka upp det där rummet och göra det till sitt. Men jag tror att vi gör klokt i att göra det redan innan livet går sönder. För det där rummet behöver vi hela tiden. En plats att vila på och hämta kraft från. Och det bästa av allt - det rummet bär vi alltid med oss.
