morochdotters.se

Långfredag är en dag som påminner oss om mörkret som finns i vår tillvaro - som om vi skulle behöva bli påminda om det?! Mörker kan det tyckas finnas mer än nog av, det räcker att ta in det som sker omkring oss, både i vårt eget närsamhälle och längre bort. Ta in det lidande som människor drabbas av eller utsätter varandra för. Men jag tror faktiskt att det är viktigt att ställa sig de svåra frågorna om vår egen delaktighet i det som sker och att vi alla vågar närma oss vårt eget mörker. Att jag vågar se det jag bär inom mig som skaver och som påverkar mitt agerande, mitt sätt att vara. Det är ofta så mycket lättare att se andras fel och brister än att se och ta itu med sitt eget. På samma sätt är det bara alltför lätt att blunda eller att vända blicken åt ett annat håll när vi möter det mörka på olika sätt. Gruppen av ungdomar som ger sig på en annan, då vi passerar över torget. Den hemlöse. De tysta ropen bakom grannens dörr. Krig. Konflikter. Utsatthet. Ensamhet.

 

Jesus inför Pontius Pilatus och en uppretad folkhop.

 

Långfredagen berättar om hur godheten, tilliten och kärleken möts av svek, bortvändhet och död. Där finns orden om att ge förövarna förlåtelse: "Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör." Och känslan av att bli totalt sviken, av den som är viktigast av allt: "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"

 

Jesus på korset.

 

Men mitt i allt detta finns Långfredagen där för att påminna oss om att det finns en gräns för allt, också för mörkret. Den finns där för att påminna oss om att vi inte är ensamma i vår utsatthet. I dagarna har våren kommit i full kraft. Träden, som nyss såg döda ut, står nu i knopp. En del av dem har redan börjat få små sprirande gröna löv. På marken har de torra fjolårslöven fått sällskap av lysande vårblommor. När ett frö läggs i jorden spricker det och går sönder, för att den nya växten ska kunna spira.

 

Jesus läggs i en grav.

 Andra texter om långfredagar: 

 /Elisabet :)