/
Allmänt /
Vardagsprat /
Vår i backarna
När jag väl släppt taget
faller jag och faller,
ljudlöst nedåt,
lager genom lager
faller jag och faller,
ljudlöst nedåt,
lager genom lager
allt mer hudlös,
sårbar, trött och tung.
Den som ser mig,
ser mig på knä,
nära marken,
fotograferandes
blåsippor, vitsippor, viol.
blåsippor, vitsippor, viol.
Det nya spirande livet.
Igår besökte jag och mannen fågelsjön intill Svartsjö slott, ute på Färingsö. En fin tur där vi mötte den spirande våren. Det är något särskilt med de där första skira blomorna som tittar upp. Så intensiva i sina färger mot det fjolårsbruna gräset.
I slottsträdgården vakar de gamla ståtliga ekarna.
En trött vandrerska. För det är ju så, att krafterna inte alls är desamma just nu. Och jag är tacksam för att jag har fått möjlighet att kliva av vardagen ett tag, för att just vila. De här första veckorna handlar mycket om att lyssna in mig själv, för att veta hur jag mår just nu. Med vetskap om att allt har sin tid. Också våren har sin tid. Den kommer med ny livskraft.
/Elisabet :)