/
Allmänt /
Vardagsprat /
I behov av bekräftelse
Människan söker ständigt bekräftelse. Genom bekräftelse och uppmuntrande ord lär hon sig att säga sitt första ord, ta sitt första steg och glatt lär hon sig så småningom att knyta sina egna skor. Vi behöver bekräftelse, upppmuntran, för att stimuleras till att vilja lära oss mer. Men vad händer med oss när vår främsta bekräftelse sker via sociala medier?
Jag har reflekterat mycket över den svenska individualismen sedan jag kom hem från det kollektivistiska Sydamerika. Jag har blivit mörkrädd för det individualistiska Sverige, eller ja Stockholm, som jag ser idag. För vem försöker jag lura? Min bild av Sverige är Stockholm, den stora staden som ofta ses som kall och dryg. Jag börjar förstå varför.
När vi står och väntar på bussen är kön flera meter lång. Inte för att det är många människor, utan för att det ska vara minst en meter mellan varje individ. Inte vill vi inskränka någons utrymme och inte vill vi heller att någon ska komma för nära oss. I Sydamerika upplevde jag det tvärt om och konversationer i busskön var självklart. Första veckan när jag kom hem kändes det märkligt att gå ut med hörlurar. Jag hade ju vant mig vid att vara utan. Men snabbt kändes det för tyst att inte lyssna på musik och jag blev nästan nervös av att röra mig utan hörlurar. Så kom de på, och nu går jag alltid runt med hörlurar igen.
Men om vi inte pratar med varandra, om vi inte bekräftar varandras existens med en enkel hälsning i busskön, vart får vi då vår bekräftelse om inte på skärmarna. Jag har funderat en del på vad som får mest likes på mitt instagram flöde. Eller nja, inte funderat på vad utan snarare varför. För det är tydligt. En selfie kan få nästan dubbelt så många likes som en härlig naturbild. Av åtminstone ett dussin bekanta får jag inte ens likes om det inte är en bild på mig själv. Gillas selfies mer för att bekräfta andra på det sätt som vi tänker att de vill bli bekräftade på? Jo, jag tror det.
Visst vill vi väl få likes när vi lägger upp en bild på oss själva. Visst blir en glad när någon kommenterar hur fin en är. Men blir en inte gladare av en spontan kommentar vid fikat om hur fin håruppsättning en har. Eller den gången en får ett sms av någon som frågar hur en mår.
Vi behöver bekräftas. Ständigt. Och jag tycker att individualismen har en poäng, alla ska få känna sig speciella och älskade för den vi är. Men kan vi inte få minst lika mycket bekräftelse i ett mer kollektivistiskt samhälle? Den psykiska ohälsan bland unga har ökat kraftigt de senaste åren, och det syns samband med sociala medier. Jag tror att vårt individualistiska samhälle gått för långt. Jag tror även att det går att leva en mer kollektivistisk livsstil oavsett politisk åsikt. Det handlar om hur vi beter oss, inte vilka vi röstar på. Det är så enkelt som att inte alltid åka runt med hörlurar, ringa en vän och fråga hur dagen varit och bekräfta människor när vi träffar dem, inte vänta på att de ska lägga upp en selfie.
Med detta sagt menar jag inte att vi ska sluta gilla folks inlägg eller selfies. Det är ju kul att få respons, annars delar vi väl inte med oss på sociala medier. Men vi måste hitta en balans. Om vi blir mer bekräftade ansikte mot ansikte så kanske behovet av bekräftelse på sociala medier kan minska. Och därmed kanske vi blir något mindre stressade. Må vara en liten fis i rymden, men det kräver ju inte så mycket av oss eller hur?
//Issa <3