/ Allmänt / Sydamerika 2018/19 /

Det har inte varit lätt

(null)

Nu är det slut, eller på ett sätt en början... Igår lämnade jag Iquitos. 

(null)

Det är så konstigt att tänka tillbaka på min tid där. Ibland känns det som att jag är exakt samma person och andra gånger kan jag se hur mycket jag utvecklats. Eller kanske är jag samma person fast starkare, tryggare.

(null)

Jag minns när jag reste hit. Jag mådde stundvis så illa av nervositet att jag inte kunde äta. De andra stunderna kunde jag inte vänta av nyfikenhet!


När jag kom fram möttes jag av en AFS-person som tog mig till ett vandrarhem där jag spenderade första natten i Peru ensam. Trots gatans livliga trafik sov jag som en stock, tacksamt nog på grund av jetlag. På morgonen fick jag uppleva den peruanska "Vi möts kl.9:00" och väntade lydigt i lobbyn 45 minuter långa.


(null)

Innan jag åkte till Peru försökte jag att inte föreställa mig något. Bättre att ha låga förväntningar än att bli besviken. Men inget kunde egentligen förbereda mig på de första veckorna. De var riktigt tuffa rent och sagt.


(null)

I stunden såg jag mest allt som lärdomar. Det är tufft men det blir bättre. Att jag sedan till sist insåg hur jobbigt jag hade det var helt klart vändpunkten.


(null)

En vecka in fick jag handskas med akut allergisk reaktion. Strax efter bilden kom första gråtattacken som ett brev på posten.

När jag kom fram kom jag till en familj som inte visste hur de skulle handskas med mig. Så de handskades helt enkelt inte med mig. Det var en familj med ensamstående mamma till två barn och en barnflicka på 15 år. Lång historia kort så funkade det i slutändan inte. I familjen kände jag mig otroligt ensam och pratade väldigt lite hemma. I en och en halv vecka var jag dessutom tvungen att dela säng med barnflickan. Till sist köpte jag en egen säng.


Det som kändes jobbigast var att det inte var familjens fel. Då mamman fick frågan om att ta in en volontär sa hon först att det inte var en bra idé, då hon jobbar väldigt mycket. Men då jag var tvungen att ha en familj, och de inte hittade någon annan, sa hon okej. De stunder vi fick tillsammans, mamman och jag, uppskattade jag verkligen. Hon var lätt att prata och skratta med, och hon uppskattade den tid jag spenderade med barnen. Sedan kom det en vändpunkt som gjorde att jag insisterade på att få byta familj.


(null)

Jag och mina peruanska systrar


Familjen jag hamnade hos har gjort hela min tid här. Anna, volontären som jobbade på samma skola som jag, bodde hos en familj jag redan spenderat mycket tid hos. Då familjen visste att jag inte fick mycket familjetid själv öppnade de sina dörrar för mig och jag kände mig så trygg hos dem. Anna, ängeln i situationen, frågade familjen om jag kunde bo hos dem och så blev det.


(null)

Under hela min tid här har jag varit otroligt tacksam för de andra AFS-volontärerna. Då vi har haft varandra hela tiden har vi kunnat prata om alla våra problem och löst dem tillsammans. Jag antar att det är en av anledningarna till att jag inte bloggat så mycket. Det är svårt att förklara, sätta ord, på många av de utmaningar vi utsatts för för den som inte ser det. En del av det tror jag också att jag kommer att förstå på ett annat sätt, när jag har fått mer distans till det.  I nästa inlägg kommer jag att berätta om nästa stora utmaning - själva jobbet.

Bilderna har inte direkt med texten att göra. Har plockat ut några höjdpunkter...

//Issa <3
Amazonas / Iquitos / Morochdotters / Peru / Volontär / blogg / bloggare / mor och dotter blogg / resa