/ Allmänt / Vardagsprat /

Inte andfådd alls

Det finns vissa böcker vi kan återvända till gång på gång. Kanske för att läsa i sin helhet, eller kanske för att bläddra fram de där sidorna som för alltid finns inristade i oss, men som ändå betyder något att läsa på nytt. Så är det för mig med boken "Momo - eller kampen om tiden" av Michael Ende. Där finns flickan Momo, som kan lyssna så att människor kan tänka, hitta de rätta orden och formulera sig. Som Beppo, gatsoparen. Efter arbetet går han till henne och formulerar stora och viktiga tankar. Tankar som jag återkommer till och hämtar både puls och vila i.
 
Du förstår Momo, så här är det. Ofta kan man ha en väldigt lång gata framför sig. 
Då tänker man att den är förfärligt lång, den klarar man aldrig, tänker man.
 
Och då börjar man skynda på. Och man skyndar sig mer och mer.
Men varenda gång man tittar upp, så ser man att det som fortfarande är kvar
inte alls blivit mindre. Och man anstränger sig ännu mer,
man får ångest och till slut har man tappat andan och orkar inte mera.
Och gatan ligger fortfarande kvar framför en. Så får man inte göra.
 
Man får aldrig tänka på hela gatan samtidigt, förstår du. Man måste nöja sig med 
att tänka på nästa steg, på nästa andetag, nästa tag med kvasten. Hela tiden på nästa.
Så märker man plötsligt att man faktiskt har sopat hela gatan, steg för steg.
Man har inte ens märkt hur det har gått till, och är inte andfådd alls.
 
Inte andfådd alls. Ett steg i taget, ett tag med kvasten.
/Elisabet :)
Blogg / Michael Ende / Momo eller kampen om tiden / Mor och dotter blogg / citat / ett steg i taget