/ Allmänt /

Stockholmsvardag

(null)

I rusningstrafik.

Alla dessa människor 

vars vägar korsas


Vi rör oss framåt

i tyst kommunikation

och ingen krockar


Som om vi alla

bär på våra tentakler. 

Följer reglerna.


Tills någon "gör fel".

Då stannar allt plötsligt upp.

Blickar möts helt kort


Så fortsätter allt,

som om ingenting har hänt.

Tempot återställt.


Ibland slås jag av hur märkligt vi ändå beter oss, vi stockholmare som rör oss så vant på stadens gator och i tunnlarna under jord. Vi rör oss mellan och bredvid varandra, utan att riktigt se, men ändå noterar vi det som sker.  Den välbekanta lilla irritationen som uppstår när någon står fel då tunnelbanans dörrar öppnas, eller i rulltrappornas outtalade filer.

Jag slås av hur våra blickar alltmer sällan möts. Telefonerna sitter dom fastvuxna i våra händer. Hörlurarna i våra öron. Det är ändå märkligt att det inte oftare sker krockar, att människor inte går in i varandra.

Det finns någon form av samklang i våra möten. Rätt som det är uppstår äkta möten. Blickar som möts i samförstånd när något oväntat uppstår, som glädjen över ett barns spontanitet. Den hjälpande handen när någon kommer med en fullastad barnvagn och de spontana samtalen när pendeln återigen är sen. Stunder då vi delar liv med varandra.

/Elisabet :)