/ Allmänt / Vardagsprat /

De små stegens möjlighet

Igår skrev jag om hoppet och om att gå ett steg taget. Jag tror verkligen på ”de små stegens möjlighet”. Många gånger är det bra att lyfta blicken för att få ett större och vidare perspektiv, men andra gånger blir det övermäktigt. Då behöver vi hålla fast vid de små stegen och det lilla perspektivet.

När vi knappt orkar ens det, kan en medvandrare göra att det går ändå, ett steg i taget. En medvandrare som har förmågan och  modet att dröja på steget och vänta in den andre och som kan finnas i det som sker utan att jäkta på. Sådana medvandrare brukar ha förmågan att finnas i de två perspektiven samtidigt. De kan lyfta blicken, för att få perspektiven och samtidigt stanna i det som är, eftersom de vet att det är den enda möjliga vägen vidare. Det skapar en trygghet som blir till näring för den andres hopp. 

Så småningom, när hoppet och tillförsikten växer sig allt starkare, kan de små stegen förlängas och vandringen förändras. Så småningom kan också den andre höja blicken och se horisonten. 

/Elisabet :)

 
Blogg / Hopplöshet / Mor och dotter blogg / ett steg i taget / hopp / medvandrare