/ Allmänt / Vardagsprat /

Tillbaka - och ändå inte

Idag tog jag pendeln för första gången på flera månader. Det var inte särskilt mycket folk och inte svårt att sitta utspritt. Framme på dagens arbetsplats möttes jag av det välbekanta, som ändå inte var detsamma. Här har jag inte varit sedan i mars. Allt har skett via distans, tills nu. En märklig känsla ändå. Både att möta välbekanta ansikten och att ta in de anpassningar som skett. Idag krävs passerkort till platser som tidigare varit öppna för offentligheten. Människors tänkande och agerande i förhållande till varandra har anpassats. Också nu, då fler är på plats, är det ändå strikt uppdelat i hur många arbetsdagar i veckan som görs hemma respektive på arbetsplatsen.

I samtalen märks det tydligt hur en del trivs med det nya sättet att arbeta. De mår faktiskt bättre av det. Andra saknar den vanliga vardagen och längtar efter mer social kontakt. Jag inser att också jag själv, i vissa bitar, mått bra av det långsammare tempot som uppstått i mina arbetsuppgifter, liksom tidsvinsten då jag inte behövt pendla. Samtidigt är det många saker som inte alls går att genomföra med samma kvalitet, när det inte går att ses.
 
Tänk om vi ur den här erfarenheten kan hitta nya förhållningssätt som är hållbara och bra för oss och  samtidigt värna det vi sett saknas eller brista under det halvår som gått. Som så ofta handlar det om balans. Och jämvikt. Att som gungan vara i rörelse och inte fastna i vare sig ytterligheterna eller i stillaståendet.
 
/Elisabet :)
Blogg / Mor och dotter blogg / anpassning / arbetsliv / coronatider