I det sista regnet
Det här är en bok jag tyckt om att läsa, men av någon anledning har det tagit lång tid och andra böcker har kommit emellan. Kanske för att boken är så tät och fylld av livsvisdom att den behöver läsas en bit i taget. Kanske för att där också finns något i boken som jag har svårt för, men har svårt att sätta ord på. Detta något är kopplat till den filosofi och andlighet som finns i botten av den livsvisdom som jag samtidigt uppskattar. Det spänningsfältet är i sig spännande att fundera kring.
När jag läst boken är det ett flertal citat som jag har noterat i min tankebok. Citat som sätter igång min egen tankeverksamhet och som jag väver mina egna tankar och erfarenheter kring. Några av dem har blivit till inlägg här på bloggen.
Bokens berättarjag är en ung man som återvänder hem efter att ha varit borta en längre tid. Hans mamma har skrivit och bett honom att komma tidigare än planerat. Resan hem och mötet med dem som lever i storfamiljen, blir också en resa tillbaka i tiden. Gång på gång återkommer samtal och berättelser om hans farmor och hennes kärlek till barnet. Under de år de fick tillsammans öste hon ur sin livsvisdom och fyllde pojken med kärlek. Allt detta kommer nu tillbaka och tas in utifrån den vuxne mannens blick och erfarenhet. Vid sidan om farmoderns och mammans kärlek har där alltid också funnits en tomhet, i form av en frånvarande pappa. Den nu vuxne mannen lägger nu ett pussel där han kan börja ana att pappan valde frånvaron för att skydda sitt barn. Men går det att förstå varför?
Naturen och det väntade monsunregnet spelar en viktig roll i händelseförloppet. De samspelar med berättarens röst. Doften av mat, jord och vatten förstärker berättelsen, där myt blandas med verklighet och nutid med dåtid.
Här är inlägg jag skrivit utifrån citat i boken och tankar som de har väckt hos mig:
/Elisabet :)