/ Allmänt / Vardagsprat /

Det gör så ont när jag faller

Sätt mig inte på en piedestal.
Det gör så ont när jag faller.
För vet du, jag är precis som du
- en människa.
Med fel och brister.
Styrkor och förmågor.

Sätt mig inte på en piedestal.
Låt oss istället vandra tillsammans.
Dela liv med varandra
- som medmänniskor,
i glädje och sorg,
medgång och motgång.
 
 
Ibland bygger vi upp orimliga förväntningar på varandra och på oss själva. Många gånger ser vi bara en liten del av en annan människas register. Kanske utifrån vad den personen själv väljer att visa upp i umgänget eller på sociala media. Kanske utifrån de olika roller vi har när vi möts. När vi bara ser en del av den andre är det lätt att fylla i och fylla ut med egna bilder, tankar och förhoppningar. 
 
Ibland är det som att vi placerar oss själva på den där piedestalen, fast det egentligen inte alls är vad vi vill. Vi gör det genom vår rädsla att göra fel eller att säga fel saker. Vi gör det genom vår bristande tillit till livet självt. Vi vill så gärna fixa och dona, ställa saker och ting till rätta. Men om vi aldrig tillåter oss själva att göra fel, hur ska då andra våga göra fel i vår närvaro?
 
Det är när vi umgås i vardagen som våra kantigheter och tillkortakommanden  kommer fram. Det är när vi är trötta som vi inte alltid förmår fatta rätt beslut, eller formulera oss på ett bra sätt. Det är när vi känner varandra riktigt väl, som vi släpper på kontrollen och kanske låter frustrationen från jobbet eller någon annan mer komplicerad relation, gå ut över den som egentligen inte har med det hela att göra. Det är när vi känner oss trygga och önskade, oavsett, som vi också kan bli mer hela människor. Det kan ske när vi vandrar tillsammans och vågar känna tilit.
 
Här skriver jag om behovet av tillit och mod, för att kunna visa sig för varandra.
 
/Elisabet :)
Blogg / Mor och dotter blogg / förväntningar / relationer / tillit