/
Allmänt /
Vardagsprat /
Genklanger
Det är när vi vågar se vår egen svaghet och vårt eget mörker, som vi också kan förstå andras svaghet och andras mörker. När vi inte är rädda för det vi möter inom oss, behöver vi heller inte vara rädda för det vi möter hos andra. Samma sak gäller för ljuset. För att kunna möta en annan människas ljus och glädje och stanna där, behöver vi känna och vara trygga i vårt eget ljus.
När vi möter en annan människas glädje eller sorg, får det en genklang i vårt eget liv. Det rör vid sådant som vi själva varit med om. Om vi då inte är trygga med det som finns inom oss finns det en risk att vi inte klarar av att stanna kvar hos den andre. En risk för att vi, istället för att lyssna till vad som berättas, börjar berätta vår egen historia - eller börjar söka efter svar.
Stora livsfrågor kvävs av alltför snabba svar. Viktiga berättelser kan tystna om jag har för bråttom att dela mina egna. Men genom att jag accepterat och tagit till mig det som jag bär på skapas en genklang hos den andre, som kan känna att jag också bär på något som har bäring på det som den personen upplever just nu. En ordlös kommunikation.
/Elisabet :)
Väldigt tänkvärt skrivet :)