/
Allmänt /
Vardagsprat /
Vi måste minnas
Den 27 januari är det Förintelsens minnesdag. År 1945, klockan nio på morgonen, kom enheter från Röda armén fram till koncentraionslägret Auschwitz i det ockuperade landet Polen. Då hade tyskarna redan gett sig av med de fångar som orkade gå. Kvar fanns 7000 fångar.
Världen tvingades inse vad som pågått i detta läger och i många andra. Tvingades inse hur många som aldrig ens kommit till lägren, utan dödats direkt. Så fruktansvärt många människor: judar, romer, homosexuella och andra som betraktades som hot mot det tyska riket, som fått sätta livet till på de mest grymma sätt.
Så mycket som krossades av det som hände. Relationer, städer och byar. Murar som restes och som satt spår, ända in i vår tid. Hur många har inte sagt sedan dess, att detta inte får hända igen? Ändå ser vi samma krafter i rörelse idag. Därför måste vi påminna oss om både det som hänt och det som sker omkring oss. Påminna oss och reagera.
Parallellt med detta behöver försoningsarbetet också pågå, vilket det gör. Försoning är ofta en livslång proces och när det handlar om så starka krafter som hela nationer, så måste det få ta tid. Bilderna av kyrkklockorna och ljuset med spikkorsen i bakgrunden är tog jag för några år sedan i den gamla kyrkan St Maria, i Lübeck. De berättar just om vikten av försoning. Efter ett besök i kyrkan skrev jag om det hopp som väcktes i mötet.
Precis som vi behöver påminna oss om det fruktansvärda som har hänt och som alltjämt sker, så behöver vi också påminna oss om det goda. Vi behöver påminna oss om alla goda krafter som kämpar för mänskliga rättigheter. Påminna oss om alla fina berättelser om människor som på olika sätt stöttar varandra. Påminna oss om de försoningsprocesser som hjälpt människor att bli mer hela.
Vi behöver kunna se flera perspektiv samtidigt för att kunna balansera i det som sker. Och vi behöver varandra i detta. Ensam är inte stark. Men tillsammans kan vi göra verklig skillnad.
Relaterande inlägg, jag skrivit tidigare:
/Elisabet :)