Ett helt liv
Jag är framme. Tänk att jag kom fram innan jag dog.
Tänk att min kropp fick bli ett med all kunskap som den fått,
tänk att den fick bli ett med allt som hjärnan kunnat tänka
men inte kunnat praktisera. Att förstå vad som är sant
är något annat än att känna.
Ur: Kring denna kropp
av Stina Wollter
Integrerad. Ett sökande efter att bli så hel en kan bli och att vara sann mot sig själv. Stina Wollter skriver om detta i sin bok, som jag fortsätter att läsa och reflektera kring. Hon skriver om att låta hela sitt jag ta plats. På flera sätt flyter Wollters bok, i mina tankar, ihop med Sofia Camnerins bok som jag läste nyligen. Trots att de är så olika berör de gemensamma teman. Självklart handlar det om min egen läsning av böckerna och den resonansbotten som finns inom mig. Båda har ett personligt tilltal och skriver utifrån en levd erfarenhet. En erfarenhet som är grundad i kroppen. Våra kroppar minns mycket. Ibland minns kroppen sådant som vår hjärna försökt förtränga.
För ett år sedan skrev jag en text om att leva helt och att leva nära det som är. Även den texten handlar om att vara integrerad. Jag vill att det jag tror, tänker och är speglas i det jag gör. Jag vill att min tro och livsfilosofi ska hänga samman med det jag, vi kan veta. Jag tror på vikten av att låta olika vetenskaper och kunskapsområden samspela. Det blir sällan bra när vi tillåter att det skapas motpoler av sådant som egentligen hör ihop. Kroppen hör ihop med hjärnan, hjärtat och själen. Insidan hör ihop med vår utsida. Jag hör ihop med dig. Vårt jag behöver få leva i ett vi.
Samtidigt behöver varken du eller jag omfamna allt vi möter. Ingen av oss måste anpassa oss till något eller någon som gör oss till någon annan än den vi är.
Jag vill leva nära,
nära livets puls.
Det som vibrerar
av närvaro.
Jag vill leva nära,
nära det som känns,
själva existensen,
i tillit.
Jag vill leva nära,
nära det som är,
utan barriärer,
i tro.
/Elisabet :)