När ansikten blir synliga
Klubben av Matilda Gustavsson gavs ut förra året och har blivit rekommenderad av många. Nu har jag läst den och som andra fångats av språket och berättelserna. Den 22 november 2017 täcktes DN:s förstasida av en stor svart rubrik: Mäktig kulturprofil anklagas för år av sexuella övergrepp. I tidningen berättar 18 kvinnor, i ett stort reportage av Matilda Gustavsson, om sexuella övergrepp. Artikeln kom i samband med #Metoo och konsekvenserna blev långtgående. Svenska Akademin drogs in i historien. Flera av kvinnorna polisanmälda det de varit med. Två av fallen gick vidare till rättegång. Flera hade redan preskriberats.
I sin bok försöker Gustavsson förstå de inblandade personerna. Det är en reportagebok, med många bottnar. Vi får följa hennes egen process i kontakten med kvinnorna, men också sökandet bakåt för att förstå vem Kulturprofilen egentligen är och hur han kunde få så stor makt. Hon reser till Frankrike för att få del av hans bakgrund. Besöker hans barndomsstad, men också platser som fascinerat både Arnaut och Katarina Frostensson i deras skapande, som sinnessjukhuset La Salpêtrière, där neurologen Jean-Martin Charcot arbetade.Hon finner en koppling mellan verksamheten som bedrevs där en gång och det som sedan skedde på Klubben, den kulturscen som paret skapade tillsammans i Vasastan och där en del av övergreppen skedde.
Det suggestiva i historierna tycks också förstärkas av själva platsen.
Av att allt utspelat sig under jorden. I en källare, som är en av konstens
Av att allt utspelat sig under jorden. I en källare, som är en av konstens
och litteraturens mest klassiska bilder för människans omedvetna och
för civilisationens hotande kaos. Jag upplever att kulturvärldens viskningar
om Arnault fungerar som en rökridå. Som små slingor som glidit
ihop till en dimma där allt eller inget kan vara sant.
om Arnault fungerar som en rökridå. Som små slingor som glidit
ihop till en dimma där allt eller inget kan vara sant.
Det är en intressant bok. Inte minst för Matilda Gustavssons sätt att se på det som sker och viljan att undersöka det, vilja förstå det. Samtidigt är den otäck. Det handlar om makt och om övergrepp. Men beskriver också en kreativ och dynamisk miljö med många spännande möten. Den lokal som Klubben fanns i är idag en fotoateljé. Rummet med scenen är nu ett stort mörkrum där bilder framkallas. Skapandet fortsätter. Nya bilder växer fram. Hon avslutar boken med ett besök i ateljén:
Vissa av de människor jag har haft kontakt med under de senaste sexton
månaderna har pratat om Forum som en inspirerande plats där nya verk
föddes. Andra har länge vetat att dne här källaren också är en plats där konst
dog och det jag tänker på i det röda mörkrumsljuset är att flera av dem nu skriver.
I baljor med kemiska bad framkallas bilder och ansikten blir långsamt synliga.
månaderna har pratat om Forum som en inspirerande plats där nya verk
föddes. Andra har länge vetat att dne här källaren också är en plats där konst
dog och det jag tänker på i det röda mörkrumsljuset är att flera av dem nu skriver.
I baljor med kemiska bad framkallas bilder och ansikten blir långsamt synliga.
När jag läser boken tänker jag än en gång hur viktigt dte är att det finns människor som är beredda att lyssna. Människor som är beredda att berätta andras berättelser. Det kan förändra allt.
/Elisabet :)