morochdotters.se

Jag skriver och  funderar just nu kring Existentiell hälsa. Ett område som jag på många sätt tycker är viktigt och som jag upplever att alltfler har börjat uppmärksamma. Vi behöver ett språk för att tala om våra tankar kring meningen med livet, vad som ger oss hopp och hur vi håller nyfikenheten vid liv. Vi behöver kunna tala om tro och tvivel, om död och liv med varandra. När vi har ett språk för det som är grunden för vår existens så kan vi också lättare hantera livets upp- och nergångar.

 

Existentiell hälsa handlar om det som ger oss trygghet och tillhörighet. Det som ger oss ett sammanhang och som gör att vi kan känna tro och hopp inför framtiden. För en del av oss är det här något som vi burit med oss sedan vi var små, som en självklarhet. Andra av oss har svårare att hitta den tryggheten i oss.

 

Genom åren har jag mött många olika människor. En del har en förmåga att känna glädje i livet och ge den glädjen vidare, även om de får göra svåra erfarenheter. Andra människor blir bittra ch stumma. En del tycks bygga skyddsmurar omkring sig, andra öppnar upp, bjuder in och slösar med kärlek. Att det har med tidigare erfarenheter i livet att göra är ganska givet. Men det jag funderar över är hur vi kan hjälpas åt att bygga upp den förmågan också som vuxna. Det räcker inte att enbart lära oss språket. Det handlar också om att få göra nya erfarenheter. Erfarenheter som gör att vi vågar lita på andra. Att vi vågar vara nyfikna igen, på det sätt som barn oftast är. Jag anar att kreativiteten, leken och konsten är uttryck som kan hjälpa oss på vägen. Jag tror också att vi kan lära oss mycket genom att umgås med dem som själva bär på den där grunden i sina liv, den grund som skapar trygghet och det vi kallar för existentiell hälsa.

 

Vad tånker du? Om du liksom jag funderar kring den här sortens frågor...

 

/Elisabet :)