/
Allmänt /
Vardagsprat /
Långsamhet
Det är mycket i livet som inte går att skynda på. När ett frö sätts i jorden kan vi skapa goda förutsättningar för växt, genom att välja bra jord och vattna då det behövs. Men vi kan inte styra växandet. Den första fasen sker utan att vi ens ser det.
När fröet gror i mörkret, inneslutet av jorden.
Egentligen är det ganska många processer i livet som fungerar på samma sätt. En idé kommer till oss, men kan behöva tid för att gro och växa. Ibland behöver det få ske i ett mindre sammanhang innan det går att presentera för en större publik.
Trots detta så lever många av oss med en förväntan om att saker ska ske snabbt. Vi vill inte vänta längre än nödvändigt. Vi vill se resultat och komma vidare till nästa upptäckt, nästa upplevelse. Något som förstärks av det samhälle vi lever
i idag, som uppmuntrar till snabba kickar, genom ständiga klickningar. Vi bläddrar från en sak till en annan. Om det vi ser inte fångar oss direkt är det redan för sent.
Och så plötsligt tvingas vi alla in i en enda lång väntan. En väntan som inte är tidsbegränsad. Den bara pågår. Dagligen får vi uppdateringar som påminner oss om att det inte är slut ännu. Dagligen tvingas vi förhålla oss till det som är vår nya vardag.
Det är säkert nyttigt på många sätt, att öva sig i tålamod och att i vår del i världen tvingas inse att vi inte är så skyddade som vi tycka tro. Men allt detta gör i alla fall mig trött och det är okej. Det är okej att inte orka som vanligt och
det är okej att bli frustrerad.
Vi försöker alla hitta vårt sätt att fylla på med energi och att hjälpas åt så gott vi kan. I det behövs verkligen ett vi. Vi behöver känna att alla bidrar på det sätt en kan. För en del genom att bidra med kunskap och aktiv handling. För andra genom
att avstå från sådant vi egentligen längtar efter. Allt medan vi väntar. Långsamt. Tillsammans.
/Elisabet :)