/
Allmänt /
Vardagsprat /
Tid att minnas
Det är Allahelgonahelg och på kyrkogårdarna fladdrar ljusen. Sida vid sida står de där. Varje ljus berättar om människor som hör ihop. De berättar om att döden är en gräns för livet här, men inte för våra relationer. Relationen lever vidare också när någon vi älskar dör. Minnet finns där och alla avtryck som personen har gjort i vårt liv. Där finns dofter och toner. Skratt och gråt. Samtal och lek.
Ibland bär i också på minnen av en saknad. En saknad av det som relationen inte kunde ge oss, men som vi längtade efter. En del av oss bär på ärr av sådant som inte var gott och som inte blev bra. Många gånger kan den sortens minnen vara blandade. Också i en komplicerad relation kan det finnas mycket värme och kärlek.
Oavsett hur det har sett ut är våra minnen viktiga att ta hand om och umgås med. Allahelgonahelgen hjälper oss att skapa ett rum för sorgen, saknaden och den längtan vi bär på. Den ger oss ett rum för att minnas och att göra det tillsammans med andra. När vi sitter tillsammans vid ljusen delar vi något viktigt. Det spelar roll om vi känner varandra eller inte. Vi är där i samma ärende och vi delar en viktig del av vad det är att vara människa. Vi delar förmågan att kunna älska och knyta an. Liksom behovet av att på ett eller annat sätt leva i relation till andra. Vi delar förmågan att minnas och att sörja. Vi delar möjligheten att finnas till för varandra.
Tidigare texter i Allhelgonatid:
/Elisabet :)