morochdotters.se

Idag kom beskedet att Stockholms invånare redan i morgon kommer att behöva följa betydligt striktare rekommendationer. Jag förstår varför - men det känns ändå svårt att acceptera att den bestämmelsen kommer just inför Allahelgonahelgen. En helg som är så viktig för många. En helg för att minnas dem vi inte längre har ibland oss och med traditioner som hjälper oss att göra det i gemenskap med andra. Vi tänder ljus på begravningsplatserna och många tar del av olika musikarrangemang. Det fina med sådana arrangemang är att det blir en form av gemenskap också mellan människor som egentligen inte känner varandra. Också den som är ensam får bli en del av något större. Vi vet att vi alla har något gemensamt. En tomhet efter någon vi saknar. En sorg, med allt det kan innebära av blandade känslor och minnen.

 

Visst kan vi fortfarande tände ljus hemmavid, och jag kommer att göra det. Men det är inte samma sak och jag kommer att sakna den gemensamma handlingen. Jag kommer att sakna musikupplevelsen jag skulle få vara en del av på söndag. Jag kommer att sakna mötet med de människor som också planerat vara där. Ikväll känner jag mig ledsen och det känns viktigt att också stanna i den känslan. Att stanna i den sorg som pandemin skapar. Sorg över det som inte blir och sorg över de människor som drabbas på olika sätt.

 

Jag fick beskedet om de nya restriktionerna, efter en begravning. Vi fick en fin stund tillsammans, där vi fick minnas och sörja ihop. Där fanns både tårar och skratt. Jag är glad över att den inte behövde ställas in. Kanske är det också därför jag reagerar så starkt på beskedet som kom idag. Sorgen har varit nära mig hela dagen. Inte på något tungt sätt, utan fint och vackert. En dag med mycket tacksamhet och glädje, men likväl en dag i sorg.

 

/Elisabet :)