Den nakna kroppen
Arno Rafael Minkkinen, en finländsk-amerikansk fotograf, ställs ut på Fotografiska just nu. Han arbetar alltid ensam. Bilderna är som skulpturer, där hans egen nakna kropp formas in i, eller ut ur, det omgivande landskapet. Det finns ingen kronologi i bilderna, men bilderna är tagna från 1970 till 2020.
Välkommen in i utställningen Two Hundred Seasons.
Utställningens kurator, Ellen K Willas, har tagit in naturen för att samspela med bilderna. Rader av svartvita björkstammar skapar inramningar och i olika delar av lokalerna hörs fåglar sjunga, ugglor hoa och grodor kväka.
Perspektiven förskjuts. Utmanar ögat. Vad är möjligt och inte möjligt för kroppen? Bilderna av den skulpterade kroppen väcker de existentiella frågorna. Vilka är vi? Hur förhåller vi oss till vår omgivning?
Den nakna kroppen mitt i naturen. I vattnet, i sanden, i snön. Hos mig väcktes frågor kring människans förhållande och relation till elementen, naturen och klimatet.
Men Arno Rafael Minkkinens egen berättelse handlade det inte mycket om naturen, utan om just kroppen och kroppens utsatthet. En orsak till att han använder sig av sin egen kropp. Ingen annan ska utsättas för någon fara. I de allra flesta fall arbetar han helt utan assistent. "Du måste lita på kameran."
"What happens inside your mind can happen inside a camera."
Det är en utställning jag nog kommer att återvända till. Den gjorde något med mig. Jag tyckte om att bilderna var svart-vita. Det skapar ett annat uttryck, som ibland är starkare än det färgstarka. (Intressant nog finns ett par andra utställningar just nu som är minst sagt färgstarka.)
Senare samma dag besökte jag en utställning med Mattias Edwalls porträtt av sin pappa Allan Edwall, på Hotell Lydmar. Det var också svart-vita bilder, med en oerhörd styrka. Hm. Jag måste fundera mer på det här med svart-vitt. En gång i tiden fick en ju välja redan från början om bildrullen skulle vara i färg eller inte. Det skapade helt andra bilder. Värt att fundera över...
/Elisabet :)