/
Allmänt /
Sagt, hört, och sett /
Hur hanterar vi ondska?!
"Men jag kan inte döda någon", sa Jonatan, "det vet du Orvar!"
"Inte ens om det gällde ditt liv", frågade Orvar.
"Nej, inte ens då", sa Jonatan.
Orvar kunde inte förstå det och knappt Mattias heller.
"Om alla vore som du", sa Orvar, "då skuile ondskan få regera i all evighet."
Men då sa jag att om alla vore som Jonatan, så skulle det inte finnas någon ondska.
Ur Astrid Lindgrens "Bröderna Lejonhjärta"
Bilden ovan är tagen i början av veckan i Köpenhamn, där dessa papper är uppklistrade lite här och var just nu. En viktig och utmanande tanke, men som har fått mig att fundera över min egen ståndpunkt. Jag tycker att detta är så svårt. Jag vill inte ha krig. Jag känner mig som en pacifist och tänker som en sådan. Samtidigt vet jag inte hur jag skulle reagera om jag verkligen blev utsatt, eller snarare - om de jag älskar verkligen blir hotade till livet. Jag tänker på detta nu då vi dagligdags får rapporter om väpnade konflikter. Rapporter om hur assyrier nu trängs ut från sitt land. De kidnappas, förnedras och dödas av IS. Sedan några dagar sprids bilder av hur IS demolerar historiska museet i Mosul, i norra Irak. Allt med en önskan om att radera ett folks identitet och rötter. Vi får rapporter om Boko Haram som våldför sig på människor i Nigeria och sprider skräck omkring sig. Två fruktansvärda konflikter av många. Runt om i vår värld pågår det krig av olika slag. Också i vårt eget Europa. Människor flyr för sina liv. Flyktingströmmarna ökar ständigt. Våld och vapen. Hur ska det bli ett slut? Finns det ett slut? Finns det en vettig lösning? Ändå måste vi tro det! Måste arbeta för det!
Astrid Lindgren hade en otrolig förmåga att ta upp de svåra livsfrågorna på ett bra sätt. Hon bjuder inte på enkla svar, utan låter olika ståndpunkter synas och tala, sida vid sida. Det ger mig en sorts tröst. De två vännerna Oskar och Jonatan, kämpar båda för samma sak, var och en på sitt sätt och ändå tillsammans. Vad Astrid Lindgren också gör i sina texter är att sprida hopp. Hon tänder ständigt ljuslågor av hopp. Hon tror på det goda i människan. Visar på möjliga vägar.
Men då sa Jonatan att det finns saker som man måste göra, även om det var farligt.
"Varför då", undrade jag.
"Annars är man ingen människa utan bara en liten lort", sa Jonatan.
Hemligheten är nog att våga leva med öppna ögon och att ha modet att agera då vi kan. Liksom att inom oss ha en kompass som hjälper oss att orientera rätt, i snårskogen. Och än en gång - i detta behöver vi varandra! Det gjorde mig så glad idag att se manifestationen runt Stockholms synagoga: "Fredens ring." Liksom initiativet från Sveriges interreligiösa råd att skicka ut budkaveln "Väga hata!" under månadsskiftet januari - februari. En budkavel som nu sprids ut över vårt land och där människor från olika traditioner och religiös tillhörighet möts i samma längtan och bön om fred. En längtan som också tar sig konkreta uttryck.(Läs mer om det här.) Låt hoppets ljus brinna!
/Elisabet :)