/ Allmänt / Vardagsprat /

En dag för att minnas

I dag är det Alla helgons dag och många tar sig till kyrkogårdarna för att tända ett ljus, vid en anhörigs grav eller i en minneslund. Detta oavsett hur vår tro ser ut. Vi behöver platser och högtider, för att stanna upp och minnas. Minnas det som varit och minnas det som är. Minnas de människor som varit med och format oss.
 
Själv har jag min pappas grav en bra bit bort. Jag besökte den med min mamma och syster redan förra helgen. Den praktiska handlingen, att rensa och göra fint kring graven, pryda den med en krans och tända ett ljus - betyder något. Och det är fint att få göra det tillsammans.
 
Vi talar sällan om döden i vårt samhälle. På många sätt har själva döendet trängts allt längre ut i marginalen. Ändå är ju döden en så självklar del av livet. I våra nordiska länder blir vi tydligt påminda om det genom naturens skiftningar. Men det är som om vi inte gärna vill kännas vid de mörka stråken i livet. Kanske för att vi är så mycket bättre på att tala om yttre saker, än om det som rör sig i vårt inre. Mycket i vårt samhälle handlar om yta, om att lyckas och om att finnas på rätt plats vid rätt tillfälle. Men livet är så mycket mer än så.
 
De mörka stråken i våra liv har också sin plats. Utan dem skulle livet vara platt. Jag tänker ibland på våra livserfarenheter som inslag i en väv. De ljusa och de mörka stråken i livet blandas och ger väven dess karaktär och skönhet. Det finns erfarenheter i livet som vi helst skulle vilja vara utan, men också de bidrar till det som är vårt liv. Allt jag har upplevt i livet gör mig till den jag är i dag.
 
Låt oss ta vara på varandra och kanske använda en stund av den här dagen för att prata om dem vi inte länge har mitt ibland oss. Prata om dem som dött och de människor som är en del av vår historia. Och kanske, kanske också våga prata om hur vi själva tänker kring döden och vad som händer när vi dör.
 
/Elisabet :)
Alla helgons dag / Blogg / Mor och dotter blogg / död / liv och död / minnen