Utan gemensamt språk
När språket inte finns
skärps hörseln
Det är märkligt att befinna sig i en miljö där människor omkring ständigt kommunicerar på ett språk jag inte förstår. Ändå finns där en kommunikation som går fram. Gester, tonläge och ögon förmedlar det som orden annars gör.
I går förmiddag var jag på "Veranda" En mötesplats för barn i förskoleåldern och deras föräldrar. En av mina vänner har skapat och driver verksamheten. Under drygt två timmar ges utrymme för fri lek och tre pass med rörelse/dans, skapande och sångsamling. Allt avslutas med gemensamt fika och mer fri lek. En hel del inspiration till pedagogiken har hämtats i Sverige.
Även om jag inte förstår språket så tar jag in det som händer i rummet. Kanske ändå mer egentligen, eftersom andra sinnen skärps när en kommunikationsväg är avstängd. Mina ögon följer barnen och föräldrarna som rör sig i rummet. Jag ser hur de kommunicerar med varandra. Jag ser när kommunikationen inte når fram. Jag känner i min kropp när det blir missförstånd. Känner också i mig när återupprättande sker. När barnet blir upplyft av trygga armar. Jag ser lyckan i samspelet, känner glädjen i rörelsen. Kommunikation är så mycket mer än ord.
Vid sångsamlingen kommer ett barn och sätter sig självklart i mitt knä, som är ledigt. Mamma har fullt upp med syskonen. Sången pågår och jag är en del av den, utan att kunna orden. Efteråt pratar vi med varandra. Barnet förstår nog mig bättre än jag förstår hen. Men det är tillräckligt. Det känns gott.
Gårdagen avslutades med födelsedagsfest. Ytterligare möten med nya bekantskaper. En blandning av språk. Somliga samtal behöver passera via en tredje person, men det gör inte så mycket. Allt måste heller inte förstås. Det viktiga är att få känna delaktighet. Det är skönt att på ett så självklart sätt släppas in i ett sammanhang som inte är mitt vanliga. Det är stort. En gåva av livet.
Idag är det dags att lämna Vilnius och vardagen väntar på nytt.
/Elisabet :)