Hur ser döden ut?
Vad händer när våra dagar är slut?
Och vad sker när vi märker att tiden är ändlig
och att min kropp inte är odödlig?
Det är Alla helgons i dag. Det är en helg då vi påminns om att livet, som vi ser det här, inte är evigt. Det är som att just den här helgen är det tillåtet att tänka på döden och att prata om den. Döden, som vi annars gärna håller ifrån oss. Många besöker den här helgen kyrkogårdar för att tända ljus. För en del är det ett tillfälle att mötas som släkt och familj.
Vi har format ett samhälle, där döden är något som hålls på avstånd. Det har blivit något som sköts av professionella. Men döden är inget vi kan försäkra oss mot, eller betala för att slippa. Är det något vi vet om våra liv, så är det att vi alla en gång ska dö.
När sorgen drabbar är den stark. Sorg flyttar in då ett förhållande bryts, då livet inte blir som vi har tänkt oss, då någon dör. Då bygger sorgen sitt bo i vårt inre och den kräver utrymme. I den tid vi lever i har vi vant oss vid att allt ska gå så snabbt. Tusen järn i elden och många bollar i luften – uttrycken är många för att beskriva vår oerhörda effektivitet. Vi är ständigt uppkopplade, alltid nåbara. Men sorg går inte att hantera effektivt. Den måste få ta sin tid.
Egentligen är det samma sak med alla delar av livet. Livet går inte att forcera, fast vi lurar oss själva att tro det. Relationer kräver tid och omsorg. Allt som vi vill ska bestå behöver sin tid. Kanske är det just detta som blir så tydligt i sorgens närhet. Ibland är det först när något är förlorat, som vi inser hur värdefullt det var. Det som vi tog för självklart.
Så småningom ändrar sorgen karaktär. Från den första tidens överrumplande kaos, blir sorgen också vardag. Det betyder inte att den är mindre viktig, men den finner sin plats. Sorgen och saknaden bor in sig och blir en del av vårt liv. En erfarenhet som finns där då livet går vidare mot nya erfarenheter och nya möjligheter.
Sorg är inte farlig, inte heller saknaden, men ensamheten kan bli stor och tung. När livet visar sig från sin sköra sida, känner jag ett ännu större behov av närhet. En närhet jag kan möta genom människor som älskar mig, men också genom närvaron av något som är större än jag egentligen kan formulera med ord, trots att jag så ofta försöker. För mig är det vad tro handlar om och Gud. Gud är för mig närhet och hopp. Gud tar inte bort det svåra, det onda, det mörka – men hjälper mig att göra det hanterbart. Samma erfarenhet gjorde psalmisten, långt före vår tideräknings början. I Psaltarpsalm 139 läser vi:
Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.
Stiger jag upp till himlen, finns du där, lägger jag mig i dödsriket är du också där.
Tog jag mig morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig också där och gripa mig med din hand.
Om jag säger mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.
(Psaltaren 139: vers 5, 8-12)
Fler tankar i Allhelgonatid:
/Elisabet :)
