/
Allmänt /
Vardagsprat /
Alla har vi lagrat solsken
Så mjuk, rund och len
ligger du i handen min.
Ännu varm av sol.
Slipad av havet,
vaggad av tusen vågor,
har du landat här.
Var du har varit
och vad dina ögon sett
får ingen veta.
Din resa är din,
liksom din berättelse.
De ägs av dig själv.
Ändå finns du nu
här i min utsträckta hand.
Jag bär dig en stund.
Bilden av den solvarma stenen, i den utsträckta handen, är en bild av sommar. En bild av bekymmerslöshet och fullständig närvaro i nuet. En bild av hur evigheten möter nuet, i stenen och barnet. Samtidigt blir den en bild av alla de människor vi möter och som vi får finnas nära för en stund, utan att vi känner hela deras liv. Människor som färdats på vatten, över hav, i skrangliga båtar. Människor, som för inte så länge sedan, själva letade solvarma stenar på stränder. Bekymmerslösa. Intet ont anande.
Alla bär vi vår historia, vår berättelse. Alla har vi lagrat både solsken och smärta. Slipats av livets vågor. En del av oss har sköljts upp på en främmande strand. Så viktigt det är att vi möter varandra med varsamhet.
/Elisabet :)