Hen har ett namn
I helgen är det sista möjligheten att se en av, tror jag, de bästa utställningar som visats på Fotografiska. Det är Paul Hansen, som visar sina bilder och med starka texter förtydligar vad det är vi får se. Det är bilder som kommunicerar så oerhört mycket värme, tillit, närvaro och respekt, mitt i den utsatta situation som bilderna ofta är tagna i.
I ett av rummen finns även en film där vi får följa fotografen själv i sitt arbete. Hela tiden reflekterande över vad han gör, hur och varför. Hans bilder är starka och de har inte kommit till av en slump. Det är bilder av människor i utsatta situationer, men det känns aldrig som övertramp. När mamman får bilden i sin hand, där hennes döde son bärs fram på en gata av sörjande människor, får hon frågan hur det känns att fotografen vunnit priser för den bilden - svarar hon: "Det är bra. Världen måste få veta vad som händer här."
Utställningen väcker många och viktiga tankar. I en intervju i DN, måndag den 4 september, säger Paul Hansen själv:
Om jag åker ut och tar en bild på ett sådant sätt att den kan hängas ut
på ett galleri måste jag också kunna berätta vem som är på bilden.
Namnlösa människor blir klichéer och förenklingar, byggstenar
i den här muren mellan vi och dom som jag försöker motverka.
/Elisabet :)